På julen blir jag skuldmedveten
Åh! Jul och nyår är en underbar tid! En tid då man ska vara med familjen och sina nära och kära och de man älskar ...
Visst har man hört det förr? Visst känns det ibland som man vill harkla upp det och spotta ut det i en stor slemmig klump? Stackars mammor som inte lämnar köket (med undantag för shoppingcentret) på veckor, med ”göra-listor” långa som toa-rullar.
Pappor som förväntas blidka sin chef samtidigt som han ska bära den tunga granen, sätta upp alla elva ljusslingorna och köpa den nya X-boxen.
– Och raketer!
Killar och tjejer som vet att dom kommer att bli retade om dom får fel jeans i julklapp eller som måste kräkas upp helgmaten igen för att inte vara tjockare än före jullovet.
Och så är det samvaron, den härliga varma, med nära, kära, släkt och familj.
Min kille och min bästis har bara en förälder var kvar och tycker inte att det är lika härligt längre, vissa har ingen.
Men för det flesta innebär helgerna en massa umgänge, både på gott och ont.
Det händer något när man träffar sin familj. Nästan alla verkar känna det. Vissa blir som barn igen, griniga och ilskna, tjuriga och lättstötta. Vill ta fram linjalen när glöggen hälls upp: ”Rätt ska vara rätt!”
Själv blir jag så mjuk och orolig. Tänk om dom inte gillar sina julklappar, undrar jag skuldmedvetet. Jag tycker det är så fint att mamma och pappa har tänkt på mig, varit och handlat speciellt till mig. I en skuld- och skamblandad tacksamhet. Som när jag gick i tvåan och alla hade nya vårskor i neon och pastellfärger med palmer och trianglar och mamma föreslog att jag skulle ta över hennes nästan nya, dyra, grå eccoskor.
Det var liksom inte roligt med varken hopprep, twist eller hage den terminen, men jag använde skorna. Återigen var det den lilla skyldiga, skamsna tacksamheten. Mamma hade tänkt så väl, bara på mitt bästa. Så fint.
Lovisa, min bästis känner inte bara skuld inför sin mamma, hon blir bajsnödig. Det slår aldrig fel, det räcker ibland med att dom bara pratar i telefon för att hon ska få brått till toa. Hon har annars problem med förstoppning nästan hela året, men vid jul och nyår, ja då funkar hon nästan som du och jag.
Nej, för fan, nu får det vara nog, nu orkar jag inte förväntningar och allt galet överkonsumerande mer!
Kära familj: Ing-Marie, Lars-Erik, Jonas och Henrik. Om ni läser detta; ni är underbara, men ring inte mig på nån vecka.
Tack. Kram Kitty.