Regissören lyfte skrot tillsammans med Schwarzenegger

Wolfgang Hansson

helskärm

Skrytkvoten är hög i hans program men ändå känns det inte som filmregissören Stig Björkman skrävlar när han droppar det ena världsnamnet efter det andra.
Hans berättarstil är lugn och behagligt tillbakalutad.

Det började med en kvällsbio tillsammans med föräldrarna på den tiden när neonet glittrade som starkast på Kungsgatan i Stockholm och det var där alla biografer och filmbolag låg. Stockholms "Broadway" som Björkman kallar det.
Det fortsatte med ett brev till den vackra skådespelerskan Jane Powell som den unge Björkman förälskat sig i. I retur kom ett signerat foto av stjärnan. Från den dagen var den unge mannen fast. Filmen blev en förälskelse. Föräldrarnas skilsmässa bidrog till behovet av verklighetsflykt. 1951 var skilsmässor fortfarande skambelagda.

Passande nog träffar Stig Björkman sin livskamrat på filmfestivalen i Cannes. Hon bara står där en dag och ser bortkommen ut, författaren Sun Axelsson. Egentligen vill han inte prata om henne. Hennes bortgång för sex år sedan känns fortfarande alltför smärtsam, säger han.
Men han kan ändå inte lite bli. Att sammanfatta sitt liv på en dryg timme och inte nämna sin älskade hade förmodligen känts konstigt.

För Stig Björkman var filmen inte främst ett yrke utan en livsstil som fullkomligt absorberade honom. Han andades film.
Tack vare Sun fick han göra en kortfilm och det ena gav det andra. Snart var han av omgiven av de stora stjärnorna.

När det bara är minuter kvar av hans sommarprogram säger Björkman att producenten tecknar åt honom att tiden är på väg att rinna ut.
– Då hinner jag inte berätta om mina kvällar med Woody Allan i New York, när jag träffade Jack Nicholson i Italien eller när jag drog en lina ihop med Bertolucci.

Han hinner i alla fall berätta hur han lyfter skrot ihop med Arnold Schwarzenegger på ett gym i Los Angeles före kl nio på morgonen då gymmet öppnar för allmänheten.
Det här är före Terminatorfilmerna men Arnold tycker redan det är jobbigt med alla som stirrar.
Stig Björkman är det nog inte så många som känner igen.