Hittades död i dike – där tar spåren slut

Hon mördades och dumpades vid vägrenen bland urdruckna ölburkar och gamla cigarettpaket.

Trots att det gått över 130 dagar sedan dess är hennes identitet fortfarande okänd. Hennes mördare går ännu fri.

Vem var hon? Vilka saknar henne? Och vad är det som krävs för att lösa mordet på den okända kvinnan?

På stolpen till trafikskylten som signalerar kraftig sväng har polisen satt upp en inplastad lapp.

På den tittar ingen av bilisterna som stannar till här.

En man parkerar sin blå bil på avfartsvägen.

Han ser sig om åt båda hållen när han går in i skogs­partiet, knäpper upp sina byxor och hukar sig på mossan mellan träden.

Efter några minuter kommer han ut ur gläntan och sätter sig i förarsätet innan han startar bilen och kör tillbaka ut på E18.

Han är bara en av alla bilister, taxi­chaufförer och lång­tradar­förare som stannar till här, på sin väg till eller från huvud­staden och dess norra krans­kommuner.

Mellan trädstammarna och buskarna i skogs­gläntan ligger ett tomt cigarett­paket, en urdrucken burk Norrlands­guld och kaffe­koppar i papp vars logotyper bleknat och börjat luckras upp på marken.

Det var här hon dumpades.

En solig sommardag, veckan innan mid­sommar, hittades hon, bland träden, bredvid vägen.

– Hon låg ungefär 100 meter från min båt, säger 87-årige Sören.

Han bor precis bakom det smala skogspartiet och pekar mot en uppställd segelbåt längre bort på tomten.

Sören var bortrest när kvinnan upptäcktes, senare kom polisen förbi och knackade på och undrade om han hade sett något. Men Sören visste ingenting.

– Men det är ju längesedan nu. De vet fortfarande inte vem hon var?

Det är inte ovanligt att en polis­utredning om ett dödsfall startar med att polisen inte vet identiteten på personen som ligger död framför dem. Oftast går det däremot relativt snabbt att fastställa en identitet.

– När det gäller mord på kvinnor som hittats utomhus har anhöriga ofta anmält henne försvunnen sedan tidigare och vi har sökt i området, säger kriminal­inspektör Kickis Åhré Älgamo.

Hon går till ett förhörsrum i slutet av en korridor på polis­huset mitt på Kungs­holmen i Stockholm, där de i vanliga fall brukar prata med vittnen eller brottsoffer. Kickis Åhré Älgamo kokar starkt Zoegas. Utredarna har haft som krav att få slippa automat­kaffet och få en riktig kaffekokare.

Kickis Åhré Älgamo har lång erfarenhet som kriminal­inspektör, hon är bland annat specialist på hedersvåld.

Men det här är första gången hon utrett ett fall där en mördad kvinna varit oidentifierad så här länge, i över 130 dagar.

Att kvinnan blivit mördad råder det inga tvivel om.

Men varför – och av vem eller vilka – är höljt i dunkel.

Hon tittar på en bild av kvinnan, utskriven på ett A4-papper. Hon studerar kvinnans tänder som ser vita och raka ut under överläppen och pekar:

– Hon har väldigt välformade ögon­bryn, hon verkar ha varit mån om sitt utseende.

På Rättsmedicinal­verket upptäckte man att kvinnan hade en temporär tandprotes.

– Våra specialister reagerade på att hon hade ovanligt välvårdade tänder. Tänderna tyder på att hon levde under ordnade förhållanden och att hon var mån om sig själv och sin tandstatus.

Att kvinnan är oidentifierad och inte anmäld saknad för tankarna till att hon kommit till Sverige som svart arbets­kraft eller prostituerad, talar den goda tandhälsan mot det?

– Erfarenhets­mässigt är att i sådana lägen lägger man kanske inte pengar på tandhälsan utan mer på att överleva, vilket gör att den goda tand­hälsan sticker ut.

Kvinnan är inte anmäld försvunnen i Sverige, och inte heller internationella sökningar har gett något svar om vem hon var.

Kickis Åhré Älgamo säger att polisen nu testat alla i nuläget möjliga metoder för att försöka identifiera kvinnan.

Hon tycker att det är tragiskt att man fortfarande inte vet vem kvinnan var, men hon vill inte ge upp.

Kickis Åhré Älgamo suckar:

– Ska Sverige bli en plats där man kan mörda kvinnor och sedan som gärnings­man bara gå vidare?

Innanför den vita dörren på bårhuset ligger ett 20-tal kroppar inbäddade i vita bomulls­lakan.

De har alla obducerats och väntar nu på att hämtas av begravnings­entreprenörer för att sedan föras till ett sjukhus i väntan på sin sista viloplats.

Nästan alla kroppar som förs till Rätts­medicinal­verkets röda tegel­byggnader i Solna stannar bara i några dagar.

Men det finns undantag. Kvinnan som hittades mördad i Kungs­ängen är ett sådant.

För den som saknar identitet kan inte begravas, då krävs det ett särskilt intyg.

– Har man inte någon identitet är kropparna här en längre tid. Vi har haft några få extrema undantags­fall där kropparna legat kvar i ett till två år, där man av någon anledning inte kunnat fastslå identitet, säger rättsläkaren Tobias Gelius.

Han berättar att det är ganska vanligt att de får in kroppar som inte har en fastslagen identitet, men att det oftast klarnar relativt fort vem personen var.

– I vissa fall räcker det att vi lämnar ett signalement med noggrann information om utmärkande drag som tatueringar, ärr eller ett speciellt födelsemärke.

Polisen kan också begära att de ska göra en rätts­odontologisk undersökning, alltså att en rätts­tandläkare tar en röntgen­bild över tänderna och tittar i försvinnande­registret och sedan jämför det mot röntgen­bilder en tandläkare tagit när personen var i livet.

– Om polisen inte redan fastställt identiteten är det på det sättet vi identifierar ganska många, säger Tobias Gelius.

Om inte något av de sätten fungerar kan polisen begära en dna-analys, där man tar ett blod­prov eller vävnads­prov och matchar det mot något: En tandborste som tillhört personen man tror att det är eller dna från en nära släkting.

Genom en så kallad kol-14-analys av ben­vävnad eller tänder kan man ibland avgöra under vilken tids­period en person har levt. I vissa fall kan man få en ledtråd till om en kvinna fött barn genom att titta på utseendet av öppningen i livmoder­tappen. Missbruk kan ibland leda till organ­skador och narkotika­bruk kan i vissa fall synas i håret, i andra fall kan rättsläkarna se små sår efter ärr från sprutor.

– Men att se om någon är upp­vuxen i Sverige eller i något annat land är svårt. Om jag hittar en pace­maker eller protes kan det vara en ledtråd, eftersom alla proteser har serie­nummer, säger Tobias Gelius.

Bårhuset på Rättsmedicinal­verket ligger i direkt anslutning till ett kapell dit anhöriga kan komma för att säga ett sista farväl till sin närstående. Över en dörr­öppning finns en skylt, det står ”tystnad” i versaler. När den lyser vet alla som arbetar här att någon befinner sig i kapellet.

Kommer det någonsin komma någon hit för att ta farväl av den mördade kvinnan?

Hon är inte den enda, den mördade kvinnan i Kungs­ängen.

Det finns 49 döda personer som hittats runt om i Sverige som är oidentifierade fast där döds­fallen inte utreds som mord.

Det handlar om alltifrån kroppar, till kranier och skelettdelar.

Bland dessa 49 döda finns fyra spädbarn som aldrig kunnat begravas med sitt namn på en gravsten.

Dessutom finns det flera pågående mord­utredningar med oidentifierade offer, sammanlagt handlar det om i alla fall 58 okända personer.

Bland annat polisens kalla fall-grupp i region Syd utreder just nu två mord där offren saknar känd identitet. I fallet med den så kallade Ekeby­mannen började polisen med hjälp av dna-baserade släkt­forsknings­data­baser försöka identifiera honom och man har lyckats spåra hans ursprung till ett område i Kroatien.

Efter att dubbel­mordet i Linköping löstes med hjälp av just dna-baserade släkt­forsknings­data­baser fick metoden mycket upp­märksamhet – men efter att Polis­myndigheten lämnade in en begäran om förhands­samråd till Integritets­skydds­myndigheten (IMY) om att få fortsätta använda metoden sa de nej. IMY menade att det skulle innebära att person­uppgifter behandlas i strid med svensk lag, bland annat då det enligt brotts­data­lagen är förbjudet att göra sökningar i syfte att få fram ett urval av personer grundade på känsliga person­uppgifter som dna.

– Dna är en kart­läggning av arvs­massan och är det mest integritets­känsliga man kan behandla och därför sätts ribban väldigt högt, säger Jonas Agnvall, jurist på IMY.

Jonas Agnvall säger att man alltid måste granska vad riskerna kan vara när man vill använda en ny metod eller viss data och säger att missbruk av uppgifterna är en risk.

– En annan uppenbar risk är en ända­måls­glidning, alltså att man börjar samla in upp­gifterna för ett ändamål där det bedöms finnas ett behov men när man väl har uppgifterna kan det vara intressant att använda uppgifterna för något annat.

Bo Lundqvist, chef för polisens kalla fall-grupp i region Syd, tycker att polisen har en skyldighet att använda dna-baserade släkt­forsknings­data­baser om det är den enda sättet att gå framåt i en utredning:

– Ingen år 2022 ska behöva dö och begravas oidentifierad i Sverige, det är ovärdigt. Man pratar om integritet och integritets­kränkningar men det finns kroppar som förvaras år in och år ut i kylrum, vad är integriteten i det?

Förra året beslutade den då­varande regeringen om stor utredning som skulle se över förut­sättningarna för att använda biometri som verktyg i brotts­bekämpning.

Utredningen ska presenteras i början av nästa år.

Också Kickis Åhré Älgamo tycker att det borde vara enklare för polisen att identifiera en okänd person. Hon anser att det borde finnas ett nationellt register över finger­avtryck och dna kopplat till våra identiteter som är sökbart för polisen i vissa för­undersökningar – inte bara över miss­tänkta och dömda utan över samtliga som lever i Sverige.

– Det hade hjälpt oss i många brotts­utredningar. Man måste titta utifrån brotts­offrets perspektiv. Anhöriga måste kunna få svar och avslut. Tekniken finns där men lag­stiftningen måste följa med. Svenssons där ute tror att vi har bättre koll än vi har genom att de lämnar sina finger­avtryck när de tar svenska pass men dessa är ju inte sökbara, säger Kickis Åhré Älgamo.

Datorn som Susanne Pilenbåge, kriminal­inspektör och specialist på komposit­bilder hos polisen, använder för att göra fantom­bilder – eller komposit­bilder som det egentligen heter – väger över fem kilo. I programmet finns många parametrar att ta hänsyn till när hon ska göra en bild. Nästan alltid handlar det om att göra en bild av en misstänkt utifrån vittnes­uppgifter.

Bara två gånger har hon gjort en komposit­bild av en död person.

– Jag har fått frågan ytterligare en gång men då var kroppen alltför illa åtgången för att det skulle gå, säger Susanne Pilenbåge.

Hon öppnar programmet. Innan hon börjar gå in på detaljer som ansikts­form, frisyr eller hur näsan sett ut behöver hon fylla i vilken del av världen personen tros komma från, samt kön och uppskattad ålder.

– Det svåraste när jag gjort komposit­bild utifrån en död person är ögonen, de är ju oftast stängda på bilden jag får, men ögonen säger väldigt mycket om ett utseende.

De allra flesta komposit­bilder Susanne Pilen­båge gör föreställer misstänkta mördare eller våldtäkts­män. Hon tycker att metoden borde börja användas mer och även i andra typer av fall, gällande åldrings­brott, inbrott eller rån. Hon jämför med England där man nästan dagligen publicerar olika komposit­bilder i tidningarna, i ärenden som rör alltifrån överfall till stölder.

– Här i Sverige är vi mer restriktiva med att använda metoden. Långt tillbaka tror jag att det beror på fantom­bilden som publicerades under Palme-utredningen.

I fallet med den mördade kvinnan i Kungs­ängen har polisen gått ut med två olika bilder på kvinnan, i hopp om att få hjälp att identifiera vem hon var.

Polisen fick in flera tips men inget har gett något.

Susanne Pilenbåge stänger ihop sin dator och säger:

– Det är alltid en avvägning som görs när man går ut med bild. Min åsikt är att om en bild kan göra att man lyckas identifiera henne och anhöriga sen kan få svar att det är ett viktigt steg framåt.

Någon som vet hur svårt det är att utreda ett fall där identiteten på den döde är okänd är 75-årige Peter Ståhl.

I 46 år arbetade han som polis.

Som pensionär har han nu istället fullt upp med att ta hand om den åtta månader gamla jakt­labradoren, Gilda, som viftar på svansen och hoppar upp med fram­tassarna i knäet och ber om att bli lekt med.

Han tänker ibland på fallet han hade, där de aldrig kunde slå fast vem den döde var: En man som hittades nedgrävd i en plastsäck i skogen. Eftersom kroppen förmultnat kunde man aldrig fastslå döds­orsaken men man upptäckte att mannens tänder tidigare lagats i något annat land än Sverige.

– Vi trodde inte att han hade ett kriminellt leverne utan en av våra teorier var att han var en pensionär som dött och att någon grävt ner honom för att kunna fortsätta hämta ut hans pension, säger Peter Ståhl.

Han har sett bilden som polisen gått ut med av den mördade kvinnan vid Kungsängen i tidningen. Han tror att enda vägen framåt för polisen är att någon som läser om fallet kan känna igen henne. För utan identitet kommer det inte gå att lösa, menar han.

– Det brukar ofta finnas ett motiv, speciellt när kvinnor mördas, för det mesta handlar det om svart­sjuka män som inte klarar av att kvinnan vill lämna relationen. Får man reda på vem hon är tror jag att man löser det här.

Peter Ståhl tittar på en utskriven kartbild över platsen där kvinnan dumpades, vid avfart 151 längs E18 i Kungsängen.

– Brottsplatsen är sannolikt en lägenhet och så har gärnings­mannen forslat iväg henne för att dölja brotts­platsen och försvåra för polisen att få fram var det här har skett. Eftersom hon är dumpad i närheten av vägen är det sannolikt en ensam person som gjort det, säger Peter Ståhl.

Peter Ståhl tror att detaljen om kvinnans välskötta tänder är viktig, att det tyder på att kvinnan levt ett i något sätt ordnat liv.

– Det för ju tankarna till att någon kanske träffat den här kvinnan i ett annat land och sedan tagit med henne till Sverige.

Den där soliga junidagen som kvinnan hittades mördad, bland mossa och kastade ölburkar vid väggrenen, hade polisen ingen aning om att man över tre månader senare inte skulle ha en aning om vem hon var.

Vid platsen där hon hittades mördad sitter inplastade lappar uppe på lyktstolpar och trafikskyltar, polisen efterfrågar information:

”Har du sett kvinnan tiden innan 20 juni?

Vet du något som kan hjälpa utredningen vidare?”

Snart kommer polisen plocka ner lapparna, det har inte gett några svar.

Fortfarande återstår de viktigaste frågorna.

Vem var kvinna och var någonstans finns personerna som saknar henne?

Vem eller vilka var det som berövade henne livet och lämnade hennes kropp vid en trafikplats norr om Stockholm?

Och när hon tillslut får lämna Rättsmedicinalverkets bårhus i Solna, kommer det då att stå ett namn på hennes gravsten?