”Jag kände mig som en levande död”

avKerstin Weigl, Lindah C Mohlin

Tidiga övergrepp och trauman, våldtäkter och ekonomiska problem.

Det var vägen till strippscenen för Ida, som egentligen heter något annat.

Strippklubbarna är dolda marknadsplatser för sexköp, avslöjade i går Aftonbladets och Viafrees granskande program 200 sekunder.

Ida, som varit prostituerad och även strippa, har skrivit en text om sitt liv. Ur hennes manus: ”Det handlar inte om att jag vill utmåla mig som ett jävla offer. Men sanningen är att vi alla ibland faller offer för våra egna omständigheter”.

Vi har gått igenom Idas handlingar, journaler och dagboksanteckningar.

Tidiga insatser saknas. Ida berättar i skolan för kurator och psykolog om sexuella övergrepp. Hon upplever inte att någon tror henne.

Under gymnasietiden flyttar Ida hemifrån, socialtjänsten hjälper till med boende. Hon berättar igen om övergrepp, som inte polisanmäls utan ses som del av ”familjeproblem”.

Men Ida lyckas äntligen berätta för sina föräldrar om vad en släkting utsatt henne för. De tror henne.

Senare polisanmäler Ida övergreppen under barndomen. Förundersökningen läggs ner nästan genast.

”Stark ångest och suicidtankar”

Ida är 19 år gammal när hon påbörjar terapi. Med sin läkare och terapeut pratar hon om svårigheter att sätta gränser mot män. Ur journalen: ”Perioder av stark ångest och suicidtankar. Har lindrat ångest genom tvångsmässigt sex och också längre tillbaka skurit sig med krossat glas.”

Sedan tidiga tonåren har Ida periodvis drivit runt på nätter. Det har hänt att hon utsatts för sexuella övergrepp och även att hon fått en sängplats för natten på villkor att hon betalat med sin kropp.

För Ida är det även en strategi. Hon har lärt sig att det är meningslöst att säga ”nej” till sex, varje gång har männen tagit för sig ändå.

Men hon klarar inte att berätta för läkaren att hon sålt sex. Läkarens vill att Ida ska medicineras mot depression. Hon slänger pillren i toaletten.

Under de följande åren har Ida en rad arbeten, i skolan, i vården och på restauranger, ofta nätter. Periodvis arbetar hon tjugo timmar om dagen och sju dagar i veckan. Hon får sömnsvårigheter och gör flera självmordsförsök.

I perioder mår hon bättre, livsglädjen återkommer. Ur journalen när hon fyllt 21 år: ”Patienten har inte längre kvar de svängningar hon tidigare hade mellan stark ångest och tillstånd av tomhet”.

Börjar sälja sex

Ida förstår efteråt att hennes dåliga perioder i hög grad var kopplade till övergreppen och prostitutionen.

Sambandet syns inte i journalerna. Idas läkare vill i stället skriva ut medicin mot misstänkt bipolär sjukdom. Hon accepterar inte diagnosen och vägrar.

Brist på pengar är redan från början Idas övergripande problem. En person som erbjudit Ida husrum föreslår att hon ska sälja sex på gatan och genom dennes kontaktnät.

På prostitutionsstråken utsätts Ida för våld och våldtäkter.

Hon lånar pengar av en annan vän för att betala sina skulder och komma bort från könshandeln. Socialtjänsten räknar lånet som ”inkomst”. Ida återgår i prostitution för att kunna betala tillbaka vännen.

Periodvis leder Idas trauman till att hon blir sjukskriven på halvtid. Socialtjänstens krav är att hon ständigt söker arbete aktivt genom arbetsförmedlingen.

Genom socialtjänstens så kallade Jobbtorg får hon ett bidragsfinansierat städjobb, men blir antastad och säger upp sig. Då uppdagas att chefer på städfirman fått veta att hon varit prostituerad.

Arbetsförmedlingen skickar henne till en förtroendeläkare, en 70-årig man som efter tio minuters samtal ger henne diagnosen ”djup personlighetsstörning” och dömer ut hennes arbetsförmåga. Ur hans intyg: ”Överhuvudtaget är jag för närvarande något tveksam om hon egentligen står till arbetsmarknadens förfogande”.

Ida är kränkt och kräver en ursäkt. Hon har haft arbete sedan hon var 14 år.

Polisanmäler våldtäkt

Under några år får Ida stöd och behandling av en särskild insatsgrupp för prostituerade. Ida har förtroende för behandlarna och när insatsen avslutas är hon stärkt.

Så blir hon under ett år våldtagen två gånger, av män hon känner. Hon polisanmäler, men ingen åtalas.

Ida återgår i prostitution.

Hon har börjat bli rädd för våldet, beslutar sig för att i stället arbeta som strippa men mår dåligt av att se tonårsflickorna sälja sex bakom klubbens kulisser.

Ida kollapsar fysiskt och söker vård. Hon berättar för läkaren om sin livssituation och säger uppgiven att hon inte vet vilken vård hon behöver.

Den kvinnliga läkaren konstaterar om Ida att hon under alla år ”... aldrig fullföljt en psykologisk behandling utifrån trauman och stress.”

Även denna läkare vill framförallt hitta rätt diagnos och föreslår adhd-utredning.

Ida har slutat arbeta på strippklubben. Hon försörjer sig hjälpligt på olika timanställningar och prostituerar sig fortfarande för att betala av sina skulder.

Ur Idas dagboksanteckningar: Är jag naiv? Litar jag för mycket på folk? Nej sanningen är förmodligen inte så enkel. Jag inser att mitt största problem är att våga lita på mig själv.

ARTIKELN HANDLAR OM