”Hon pekade och sa: Där inne i den elden brinner era föräldrar”

Uppdaterad 2015-01-27 | Publicerad 2015-01-26

16 år gammal fördes Livia Fränkel till Auschwitz - 70 år senare berättar hon om fasorna i lägret

I morgon har det gått 70 år sedan Auschwitz befriades.

Men de som överlevde och själva kan berätta blir allt färre.

Aftonbladet har träffat Livia Fränkel, 87, som skickades till Nazitysklands största förintelse­läger.

Livia Fränkel sitter i sitt vardagsrum och skakar på huvudet. Hon visar upp ­davidsstjärnan som hänger runt halsen, men som hittills har dolts av tröjan.

– Aldrig har jag haft en tanke på att jag inte ska ­våga ha den på mig.

Orden kommer långsamt, men uttalas med eftertryck.

– Aldrig.

Livia Fränkel tystnar en stund.

– Men jag förstår varför ­judar har börjat gömma sina symboler. Många är rädda.

Veckan innan vi ses har ­fyra judar skjutits ihjäl i gisslandramat i en kosherbutik i Frankrike.

De attackerades för sin tro.

– Det är något som vi ­judar alltid har känt på oss. Antisemitismen tog inte slut med Förintelsen.

”Kan inte bli värre”

Livia Fränkel ser plötsligt trött ut.

– Jag trodde aldrig att ­synagogor skulle behöva hårdbevakas i Sverige. Men varför skulle det vara ­annorlunda här? Jag kan känna en sådan sorg över att många bara ser på. Det var likadant när min familj skickades till gettot från vårt hem i Sighet i Ungern 1944.

Hur var tiden innan det?

– Jag tror vi hela tiden tänkte att ”nu kan det inte bli värre”. Men det förekom ju trakasserier. Och sedan kom judelagarna. Jag minns min röda cykel som jag fick lämna in när jag var tio år gammal.

Berätta om dagen då ni deporterades till Auschwitz?

– Det var en trumslagare som kom och meddelade att gettot skulle tömmas. Vi frågade vart vi skulle, men han hade ingen aning.

– Så på morgonen hämtades vi av gendarmerna. De sa att vi skulle marschera långt, så jag tog inte med mig mina skolböcker. Vid stationen var flera boskapsvagnar framkörda. De var egentligen avsedda för tio hästar. Men de lastade in 80 judar i varje vagn. Och så fick vi två hinkar med ­vatten, och två hinkar för avträde.

För allihop?

– Ja. Jag kan fortfarande höra klicket från när de ­låste vagnen med ett stort hänglås.

Beskriv hur det var i ­vagnen.

– Efter ett tag tog dricksvattnet slut. Det går inte att beskriva känslan när man är törstig och inte kan släcka sin törst. Det är mycket ­värre än hunger, till sist blir man vansinnig.

– Folk skrek och grät och försökte ta sig ut från ­vagnen. När tåget stannade så stack jag ut huvudet och vädjade om vatten. Men det var ingen som lyssnade. Till slut låg vi bara helt apatiska.

Skiljdes från mamman

– Efter tre dagar stannade tåget. Utanför hörde jag ­tyskarnas kommandorop och schäferhundarnas skall. Jag stack ut huvudet och ­stavade mig genom en skylt. ”Auschwitz-Birkenau”. När vagndörrarna öppnades möttes vi av en oidentifierbar stank.

Fortsätt.

– Vi blev samlade i grupper nere på perrongen. Kvinnorna för sig och männen för sig. Men jag ville krama pappa. Så jag sprang runt och letade. Men det var så kaotiskt. Jag skrek och grät. Men han fanns ingenstans.

– Vi fick order om att ­ställa oss i rader. Hela området var upplyst av jättestora strålkastare. Jag stod bredvid mamma, medan min syster stod på andra ­sidan. Jag minns inte att vi pratade, jag minns bara ­mina egna tankar. Jag var övertygad om att jag skulle dö. Så jag tog farväl av livet.

Hur då?

– Jag gick igenom allt det fina jag hade fått uppleva.

Vad hände sedan?

– En SS-officer i grå uniform började mönstra oss. Det var Josef Mengele, fick jag veta dagen efteråt. Han pekade med tummen, ­antingen till höger eller till vänster. När mamma kom fram pekade han till vänster. Men mig och min syster skickade han till höger.

Håret rakades av

– Mamma vägrade att släppa oss och vädjade. ”Vi är en familj.” ”Nej”, svarade han bestämt. ”De unga får gå till fots, medan ni äldre får åka lastbil, sedan ses ni igen i morgon.” Det sista mamma sa var ”ta hand om er flickor”:

Vart fördes ni efter det?

– Jag och Hedi fick gå till en barack, där vi fick order om att klä av oss nakna. Kläderna skulle vikas i högar, medan vi fick behålla våra skor. Sedan fick vi sätta oss på en pall och så kom det en karl och rakade av oss allt hår. När jag lyfte blicken för att leta efter Heidi såg jag ingen skillnad på de som satt runt mig. Alla såg likadana ut, helt nakna, med ­kala hjässor.

Vad hände sen?

– Vi fick duscha och fick kläder. Efteråt fortsatte ­alla in mot lägret. Där blev vi mottagna av en kvinno­orkester som spelade ­glada marscher. Jag fattade inte vart jag hade ­kommit. Sedan kom vi till ­baracken som skulle bli vår bostad. Solen började gå upp och det kändes faktiskt lite lättare. Mamma skulle nog komma snart.

”Fick kortslutning”

– Så vi gick ut till våra överordnade, några pol­ska judinnor som hade ­varit där i flera år. Och jag frågade: ”När kommer ­våra mammor?” Då tog hon min hand - det glömmer jag aldrig - och drog mig fram till fönstret och ­pekade på en skorsten som spydde ut svart rök. ”Där inne i de eldflammorna brinner era föräldrar”, sa hon. ”Tror ni att ni kommer få återse dem? I så fall är ni ärkeidioter. Det här är inget vilohem, det här är ett förintelseläger.”

Livia Fränkel tystnar några sekunder och tittar ned.

– Jag fick kortslutning. Jag förstod i­nte vad hon menade.

Ny tystnad.

– Nej, nu ­orkar jag inte mer.

Livia Fränkel och hennes syster ­Hedi överlevde.

Efter sex veckor valdes de ut i en selektering och fördes till Hamburg, där de tvingades till slavarbete i tio månader.

Därifrån fördes de till koncentrationslägret Bergen-Belsen, där de befriades av engelsmännen den 15 april 1945.

”Hade mardrömmar”

Nu, sjuttio år senare, ­sitter Livia Fränkel vid sitt köksbord.

Framför sig har hon ett av de två fotografier som finns kvar på familjen.

– Det är faktiskt ett passfoto. Pappa hade lite tankar om att vi skulle utvandra. Men ingen ville ta emot oss.

Livia Fränkel tittar länge på bilden.

Hur ofta tänker du på det?

– Jag hade mardrömmar som hemsökte mig varje natt i början. De lugnade sig, men återkom när jag blev förälder. Då drömde jag att tyskarna kom efter mina barn. Nu, på äldre dagar, har mardrömmarna kommit tillbaka igen.

Vad tänker du om ­dagens antisemitism?

– Vet du vad jag tänker? Jag tänker att det var ett stort misstag av oss att stanna kvar i Sverige. Jag gifte mig ganska ung och i slutet av 40-talet hade jag och min man Hans lite ­diskussioner om att emigrera. Men det var svårt. Vi hade små barn och ­ville inte bryta upp på nytt.

Men du ångrar det?

– I dag, med facit i hand, så tycker jag att vi borde ha gjort annorlunda. Då hade man inte behövt ­känna den fruktan som många svenska judar gör.

Vad ska man göra åt det?

– Det måste börja med barnen. Kristna, judar, muslimer, ateister. Alla har samma värde. Det låter självklart. Men historien visar att det måste läras ut.

Över en miljon mördades

Auschwitz är det tyska namnet på staden Oswiecim i södra Polen och platsen för det nazistiska lägerkomplexet. Det öppnade redan 1940. Nazisterna förde politiska fångar, romer, homosexuella och judar till Auschwitz.

Vid ankomst med godståg delades fångarna upp i två grupper. De som räknades som arbetsföra samlades i en mindre grupp. Fler än fyra av fem judar togs direkt till gaskamrarna.

Auschwitz I var byggt för politiska fångar, Auschwitz III var ett ­arbetsläger. Auschwitz II Birkenau var centrum för utrotandet av de europeiska judarna.

Från 1942 dödades systematiskt 1,2-1,6 miljoner människor i Auschwitz, de flesta var judar.

Källa: NE, Forum för ­levande historia (TT)