Jag fastnade i min egen fälla
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag har pratat könsroller, kropp, självkänsla och yta. Att man duger som man är, att man inte måste banta, att man inte måste vara smal att det är naturligt med hängbröst bla, bla, bla. Jag har försökt tro på det själv, tränat ”för att må bra”, ätit vad jag velat. Försökt intala mig att det ligger i personligheten och i utstrålningen.
Fortfarande håller jag med mig själv om att alla kan vara snygga oavsett storlek, så fan vad dum jag kände mig när gick jag rakt i min egen fördomsfälla.
På tv-programmet Bobster där jag jobbar finns en programledare som heter Malin Olsson. Första gången jag träffade Malin i verkligheten ville jag nästan gnugga mig i ögonen, var hon tecknad? Hon är väldigt smal, välproportionerad, har ett perfekt ansikte, vita jämna tänder, stora nästan overkligt blå ögon, jämn hy och näsa som en liten Disneyprinsessa. En kväll i vår gemensamma SVT-lägenhet i Malmö började vi prata. Hon hade bytt om till hotpants och jag satt där i soffan med ett ”jag duger som jag är, bli inte avundsjuk, var inte missunnsam, jag duger som jag är?...”-mantra malande i huvudet.
Vi kom in på ideal och utseende och det visade sig att Malin länge försökt gå upp i vikt men inte lyckats. Hon berättade hur ont det gjort då hon läst ”för vilka killar vill ha en tjej som ett benrangel, kurvor är kvinnligt?...” i tjejtidningar vars avsikt varit att plötsligt bli PK.
Hon berättade om hur hon bemöts av andra tjejer, hur hon känner att det inte är tillåtet se ut som hon. Att hon ser ut som det ideal man ska hata och vara emot. Att hon nästan dagligen får kommentarer som: Borde du inte gå upp lite? Äter du ordentligt, eller? Har du anorexia?
På nåt sätt verkar folk tro att det är okej att säga så eftersom det är bra att vara smal. Att man kan vara lite taskig, hon är ju ändå så lycklig. Däremot anses alla tjocka vara miserabla.
Plötsligt kände jag mig så dum! Så arrogant och ond.
Så säker jag hade varit på en massa grejer: Att Malin såg ner på mig och tänkte, ”hur svårt kan det vara att banta lite?” Att hon var lyckligare än jag, mådde bättre, inte behövde tänka alla tankar som jag måste.
Hade alltså jag av alla människor gått på att lycka sitter i utsidan?! Jag som så hårt proklamerat motsatsen.
Nu försöker Malin medvetet ha lite bylsiga kläder på sig i sändning, hon försöker äta mycket och träna sig större, särskilt efter att Bobster fått mejl från arga mammor som tycker att vi visar upp ett ”sjukt ideal” för deras ungdomar och barn. Malin är inte sjuk, hon råkar bara vara lik vårt rådande ideal.