Bahar Pars tar med oss på en resa från kriget till Sverige

Publicerad 2017-07-31

Bahar Pars.

Hon föddes samma år som revolutionen i Iran. ”Jag är ett revolutionsbarn” säger Bahar Pars och tar i sitt sommarprat med oss på en resa från skyddsrummen under Iran-Irak-kriget ”där kunde vi sitta i evigheters evighet, törstiga, kissnödiga” till Sverige som tioåring där hon lärde sig svenska på två månader och blev familjens tolk.

Hon berättar om sin tonårstid som får vilken mamma som helst att bli mörkrädd. Och det är just mamman som är Bahars röda tråd genom sommarpratet. Hennes mamma. Trots att Bahar som ung tonåring ljög, var borta dagar i sträck, drog från slott till koja runt hela Stockholm och festade med allt ifrån juggemaffian till skinheads och nobelättlingar (högstadierebellen inom mig jublar, verkar ha varit en underbart förbjuden och spännande tid. Jag hade velat vara med!).

Det är inte annat än att man beundrar Bahars mammas tålamod. Att hon som lärare dessutom fick en dotter som från dag 1 var helt ointresserad av skolan och började skolka redan som barn, kan ju inte ha gjort det hela lättare. Inte ens när mamman lovade Bahar körlektioner om hon kom hem med bra betyg fixade hon skolan (istället köpte hon en gammal Peugeot för 7 000 kronor som 18-åring för pengar hon sparat ihop från ”skitjobb”, prutade 500 kronor för att ha råd med bensin, och så lärde hon sig köra bil själv på nätterna, på en parkering utanför Farsta centrum)

I förbifarten nämns pappan, spelmissbrukare och inget att lita på, förstår vi lyssnare, det är mamman som är den cenrala figuren i Bahars liv. ”Vi hörs fortfarande, en gång per dag. Minst.”

Bahar hyllar socialen och det skyddsnät som fanns runt dem när de kom till Sverige. Hon älskar kylan och vädret här. Ville vara Marie Fredriksson som barn, kort hår, skinnbrallor, elgitarr.

Sen kom teatern in i Bahars liv och resten är historia (även om mamman började ångra flytten till Sverige när Bahar kom hem och berättade att hon skulle bli skådespelare).