Det är fortfarande 594 som plötsligt ryckts bort i förtid
NEW YORK. Den goda nyheten – i den mån man kan tala om sådana – är att de där skräckinjagande kurvorna åtminstone i några dygn antydde att New York hade nått en platå.
Den dåliga är att det fortfarande känns som att liemannen rör sig lustfyllt i det pumpande röda nödskenet från Empire State Building om kvällarna.
Efter sig lämnar han en sorg som bara väller över oss.
Det har i över en veckas tid känts som att New York varit nere på knä, på väg rakt in i en regelrätt humanitär katastrof, så vi kastar oss över minsta antydan till hoppfull nyhet med tygellös iver.
Som i söndags och måndags, när ökningen av insjuknade och döda bromsat in en smula och kurvan till och med vikit ner något litet hack.
Enligt guvernör Andrew Cuomo – som under den här krisen vuxit ut till sann folkhjälte och likt en annan Churchill lyckas hålla modet uppe på hela delstaten mitt i den värsta krisen någon nu levande människa upplevt – kunde det innebära att vi nått kulmen, eller åtminstone en platå. Och när allt bara blivit mörkare och mörkare för var dag som gått sedan början av mars tar den sortens glimtar av ljus, om aldrig så skenbara, formen av livbojar att greppa efter.
Tyvärr fick vi en bedövande örfil ett dygn senare, då Cuomo tvingades presentera hela tragedis högsta siffra: 731 avlidna i delstaten inom loppet av 24 timmar. För själva New York City – alltså stadsdelarna Manhattan, Brooklyn, Bronx, Staten Island och allra värst drabbade Queens – var det sammanlagda dödstalet på tisdagsförmiddagen 3202. Vilket betyder att pandemin nu tagit fler liv i staden än terrorattackerna 11 september 2001.
Samtidigt är ju siffrorna i sig bara distraherande chimärer. Att det dör 630 personer en dag och sedan ”bara” 594 nästa innebär bara något positivt i strikt statistisk mening. Det är fortfarande 594 som plötsligt ryckts bort i förtid och de är inga siffror. De är grannar och vänner och föräldrar och syskon och barn – och även om nu kurvorna skulle plana ut kommer de obönhörligen följas av många, många fler under dessa första, försiktiga vårveckor.
Så när kvällen kommer och toppen av Empire State Building börjar pulsera i rött – som ett mänskligt hjärta – över ödelagda gator och avenyer, och det enda som hörs är det förbannade tjutet från ambulansernas sirener, knottras huden av obehag.
Det känns som att liemannen himself rör sig i det pumpande skenet från nödsignalen i toppen av den snart 90-åriga skyskrapan. Rovgirigt och lustfyllt tar han sig fram för att utföra sitt ohyggliga uppdrag, ljudlöst svingar han sin skära…
Kvar blir staden med en förlamande sorg som går att ana precis överallt. Det är paradoxalt eftersom vi nästan alla sitter i karantän och aldrig träffar varandra, men förtvivlan över outhärdliga förluster – som fått genomlidas utan möjligheter till värdiga avsked – känns verkligen i själva livsluften ändå. Vi vet ju vad som händer, vi hör och läser och ser hjärtskärande inslag i nyhetskanalernas dygnet-runt-sändningar, där även de mest ärrade programledare var och varannan kväll faller i gråt.
Värst är, återigen, insikten om att det förmodligen bara blir värre. Även om det skulle lugna ner sig här i New York – och någon gång måste väl sirenerna ändå tystna där ute – kommer smittan snart fortplanta sig ut i landet på ett mer bestämt och framförallt, påstår de som vet, slå omkull den inte bara fattiga utan till synes helt oförberedda och försvarslösa södern.
Det enda vi helt fåfängt kan hoppas på är ytterligare nyhet som ger lite, lite hopp…