Den ”socialdemokratiska antisemitismen” är en seglivad, borgerlig legend

Den borgerliga kampanjen med ständigt upprepade anklagelser mot socialdemokraterna i Malmö för antisemitism firar tioårsjubileum.

1 av 2 | Foto: Drago Prvulovic / TT
Demonstration till stöd för Israel i Malmö i februari 2009.

Det är ingen slump. För drygt tio år sedan, från 27 december 2008 till en bit in i januari 2009 förde Israel krig, ”Operation gjutet bly”, mot den palestinska befolkningen i Gaza. En och en halv miljon instängda människor utsattes under 22 dagar för israelisk krigföring med artilleri, flyg, attackhelikoptrar och stridsvagnar.

Drygt 1 400 palestinier dödades, tiotusentals skadades de allra flesta bland dem civila, de flesta bland dem kvinnor och barn.

21 000 byggnader i Gaza förstördes, däribland samtliga nybyggda industrianläggningar, de flesta regeringsbyggnaderna, ett stort antal sjukhus och moskéer. 51 000 människor fick sina hem förstörda, rasmassorna uppgick efteråt till 600 000 ton. Återuppbyggnad omöjliggjordes eftersom Israel inte tillåter, eller starkt begränsar, införsel av cement till Gaza.

Målet för ”Operation gjutet bly” var alltså att förinta hela infrastrukturen och administrationen i Gaza.

Under krigföringen gjorde sig den -israeliska militären skyldig till en rad krigsförbrytelser, mord på kvinnor och barn (enligt en Amnestyrapport dödade israeliska soldater också på nära håll med handeldvapen), bombningar av sjukhus, beskjutning av sjukhuspersonal och attacker med vit fosfor som inte går att släcka och som långsamt bränner sina mänskliga offer till döds.


När de israeliska krigsförbrytelserna rasade som värst genomfördes en demonstration på Stortorget i Malmö till stöd för Israel med viftande israeliska flaggor.

Jag vet inte vilka som organiserade den demonstrationen, minns bara de vidriga bilderna från Rapport eller Aktuellt.

Jag är naturligtvis för den allmänna demonstrationsrätten. Men viftar man med israeliska flaggor mitt under ett av efterkrigstidens mest flagranta krigsbrott så är det en avsiktlig provokation, ett hån mot det outhärdliga lidandet i Gaza.

Det är emellertid den här händelsen som är upphov till den seglivade borgerliga, ständigt underblåsta, legenden om den socialdemokratiska antisemitismen: paradoxalt nog israeliska krigsförbrytelser i kombination med en sällsynt osmaklig demonstration med flaggviftning.

Det dåvarande kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu (S) kommenterade nämligen: ”Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget som kan sända fel signaler.”

Reepalus kommentar är måhända fullt begriplig i sitt sammanhang, särskilt om judiska församlingen var bland arrangörerna av den provokativa demonstrationen.

Men det är för det första politikerspråk utan elegans (”kan sända fel signaler”). För det andra, och betydligt värre, kan citatet tolkas som att Reepalu håller judar i allmänhet ansvariga för Israels krigsförbrytelser.

I så fall är det ju antisemitism. Men det är som synes en hårdragen och illvillig tolkning.

Likväl, det var där det började. Sedan dess upprepar de borgerliga ledarskribenterna gång på gång, utan närmare argumentation, påståendet om den kände antisemiten Ilmar Reepalu (S). Ungefär som om det vore ett välkänt okontroversiellt förhållande. Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den som bekant sanning.

Förargligt nog har dessa borgerliga skribenter med idog kamp försatt sossarna i det hopplösa läget att försöka bevisa att man alls inte är antisemiter.

Den som sitter i den fällan har förlorat. Omvänd bevisbörda klarar nämligen ingen.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM

Malmö