Sida vid sida tar alla farväl

Kenan Habul

”Mandela hade blivit glad om han kunde se det här, det var det här han kämpade för”

Den veckolånga begravningen av Nelson Mandela har inletts.

Med böner, sånger och dans över hela landet - men få tårar.

Många vill med glädje minnas allt det som "Tata Mandela" har gjort för landet.

helskärm

– Nelson Mandela hade blivit glad om han kunde se det här. Det var det här han kämpade för, sa biskopen Ziphozihle Siwa och pekade mot den överfulla församlingslokalen.

Vita och svarta satt sida vid sida. De sjöng religiösa sånger på engelska och xhosa. Två svarta pastorer döpte flera vita barn - något som hade varit otänkbart när de flesta av barnens föräldrar föddes.

Symboliken blir nästan övertydlig när vita Hollie Brown, 8, och Tanya Garande, 7, som är svart går fram till Sydafrikas nuvarande president Jacob Zuma som sitter på första raden. Han kramar båda, sen vänder han flickorna mot fotograferna. De ler blygt mot blixtarna.

Väntade på honom

– Vi gick fram och frågade "hur mår du Mr. President"? Han svarade att han mår bra och att han är glad att vara här, säger Hollie Brown efteråt.

Hollie och Tanya är medlemmar i Bryanston Metodistkyrka. Denna söndags gudstjänst är en i raden som hölls i landets kyrkor, moskéer och synagogor till minne av Nelson Mandela. Bönedagen är startskottet för den veckolånga statsbegravningen.

Ett 30-tal journalister från världens alla hörn trängs med kyrkobesökarna. På första raden bredvid Jacob Zuma sitter Mandla Mandela, ett av Nelson Mandelas barnbarn och en svartklädd Winnie Mandela. Hon var Nelson Mandelas andra fru. Hon väntade på honom under hela tiden han var fängslad. Men deras äktenskap upplöstes inte långt efter frigivningen på grund av anklagelser mot henne om korruption, kidnappning och hennes otrohetsaffärer.

Ett hav av blommor

På söndagsförmiddagen satt hon svartklädd från topp till tå, hon höll händerna knäppta framför sig och för det mesta stirrade hon ner i golvet. Som om hon inte var där.

Även om han också stundtals såg sammanbiten ut ställde sig president Zuma i en klunga män och för ett ögonblick förvandlas kyrkan till en danslokal.

Man ska ta farväl av Mandela med sång och dans, har Zuma tidigare sagt. Han passade på att hylla sin företrädare när han talade till församlingen.

– Han predikade och praktiserade försoning, att förmå de som hade bekämpat varandra att förlåta och bli en nation.

– Han predikade och trodde på fred, att vi bör leva i fred, att vi bör hålla samman, fortsatte han.

Och den som besöker stadsdelen Houghton där president Mandelas hus ligger kanske blir övertygad om att pratet om en "regnbågsnation" inte bara är ett önsketänkande. Sedan han somnade in i torsdagskväll har människor samlats där. Ett hav av blommor och teckningar ligger på gatan. Och ständigt försöker nya besökare tränga sig genom massan för att lämna buketter, ta bilder eller skriva en hälsning. "Tack för det liv du levde", står det på ett papper.

”Gråter inombords”

Spontana danser utbryter här och var, Hare Krishna-gänget mässar oavbrutet.

Där träffar vi Israel Stein, med judisk kalott på huvudet och hans dotter Klara. Där är också Bilkees Dasoo som fäst en sydafrikansk flagga i bak på sin svarta slöja. Hon säger att hon har svårt att hålla tårarna tillbaka. Men hon är en av få som gråter.

Och när Carol Simpson hör att Bilkees Dasoo pratar om att hon snart ska börja gråta vänder hon sig mot henne. Hon är vit och har en svart t-shirt det står Roxette på.

– Vi gråter inombords, men vi ska dansa och sjunga av glädje för allt det som presidenten har gjort för det här landet, säger Carol Simpson.

Strid ström

Och alla vi pratar med, oavsett om de är svarta, vita eller färgade hyllar den förste presidenten. Nästan alla hoppas på att landet har en framtid även efter "Tata Mandela" (Pappa Mandela).

Samtidigt går det inte att bortse från korruptionen – varje år kostar den landet hundratals miljoner kronor, president Jacob Zuma och andra makthavare har varit indragna i olika skandaler. Klyftorna mellan svarta och vita är fortfarande stora - arbetslösheten i landet ligger på 25 procent. Och en del av den vita befolkningen har flyttat utomlands efter 1994, även om deras antal sakta ökar igen.

Nicky Chowles är en av de vita som funderar på att flytta. Hon är den enda vi träffar under söndagen som spräcker bilden av "regnbågsnationen". Hon säger rakt ut att det är en myt. Det kan tyckas lite märkligt att vi träffas vid Nelson Mandela-statyn i stadsdelen Sandton. För bara några minuter sedan la hennes barn Robert, 7 och dotter Julia, 8, ljus vid ännu en minnesplats.

Det är en strid ström av människor även där. Kaféer och barer runt om är fullsatta. Statyn ligger i anslutning till ett köpcentrum med Gucci, Istore och andra dyra märken.

”Osäker på framtiden”

– När jag var student i Kapstaden kämpade vi för Mandelas frigivning. Folk har fått en felaktig bild av att nästan inga vita var mot apartheid. För mig är det viktigt att mina barn lär sig vem han var.

Hon beundrar landets första svarte president. Hon imponeras över att han valde att samarbeta i stället för att hämnas på sina plågoandar. Han var en hederlig man på alla sätt, menar hon.

– Men nu känns det som om rollerna börjar bli omvända. Att mina barn kanske inte kommer att lyckas få jobb för att de är vita. Och jag förstår den revanschlustan, men apartheid var inte deras fel.

Kanske borde hon skicka dem utomlands för att plugga, kanske borde de lämna landet helt.

– Jag älskar Sydafrika, men jag är osäker på dess framtid, säger hon innan sonen och dottern drar in henne mot köpcentret.