Jag ska aldrig mer skämta med komiker
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
På SVT i Malmö där jag jobbar halva veckorna är det ont ombord i personalmatsalen. Alla bord verkar fulla av kameramän och utomstående i blåställ, men vänta, där sitter min Bobster-programledarkollega Thomas och vinkar. Härligt. En plats över för mig vid ett runt bord. Alla vet att de runda är bäst.
När jag kommer fram med min bricka märker jag att det är en massa kändisar runt bordet. Bara killar och bara komiker. Vad skumt. Det är jag och stå-upp-killarna.
Det är min kollega Thomas Järvheden, trippelprisbelönt ståuppare som synts i ”Sthlm live”, ”Släng dig i brunnen” och TV3:s ”Extra, Extra”. Det är Anders och Måns från SVT och P3 och sist men inte minst är det Robin Paulsson med egna talkshowen ”Robins”. Han som fått pris som årets nykomling.
Hur har alla dessa komiker hamnat här i en klump samtidigt? Är dom dödspolare eller är det bara homogenetiken? Jag slår mig ner och försöker låtsas att jag är lika känd.
Dom känner på varann, jargongen är testande, hjärtlig – men hård. Anders och Måns känner sig trygga i varann, Thomas är van och Robin ny, alla vill impa. Skämten står som snygga spön i backen, och jag är tjej. Jag är inte komiker.
Är jag den tråkiga nu? Hur ska jag hävda mig? Hur ska jag trots att jag inte är man och trots att jag aldrig ens varit på Norra Brunn, visa att jag också kan vara rolig? Det växer och bolmar inom mig ...
Plötsligt blir Robin seriös, han vänder sig till Anders och Måns, han vill ha dem som gäster i sin show. ”Kan ni på tisdag? Det hade varit så himla grymt om ni kunde”, säger han.
Jag ser min chans, vi sitter vid ett runt bord, jag kan visa att jag är rolig, jag kan bjuda på mig själv. Jag kastar mig utför stupet och säger;
”Tisdag, sa du. Nja, jag vet inte om jag kan då...” Högt och tydligt som om jag tror att Robin vill bjuda alla kring bordet.
Fan, vad rolig jag är, tänker jag samtidigt som jag känner hur alla komikerkillars blickar vänds mot mig och jag väntar in den härliga, nöjda tillfredsställelsen: ”Där fick ni, jag kan också skämta!” Ingen skrattar. Robin bara tittar på mig.
”Alltså,” säger han på sin skånska, ”jag menade Anders och Måns, jag tror vi har gäster för hela säsongen nu. Men om det blir en säsong till så kanske du kan få vara gäst, Kitty.”
Fa-an! Vad kan jag göra? Att förklara skämtet kommer bara att göra det värre. ”Jag bara skämtade”, börjar jag, men det är uppenbart att ingen tror mig, det är bara att ge upp.
Knallröd sänker jag blicken och äter upp min sallad snabbt som en Robinsondeltagare.