Det är mig man vill ha med sig i flygplanet
Man får ofta höra att det finns olika typer av människor, att man har olika typ av grundpersonlighet. Ett vanligt förekommande exempel i dessa sammanhang är hur olika man handlar i en nödsituation, att det finns de som tar kommandot och gör allt för att rädda sig själva och andra och de som bara följer eller rent av blir paralyserade.
I veckan föll det sig så att jag hamnade i en nödsituation i dubbel bemärkelse. Min bästa vän Lovisa och jag hade ätit lunch i min soffa och nu var hon på väg hem. Hon hade precis packat in sin bäbis Nico i tredubbla lager bävernylon och var på väg genom dörren när hon kände att hon var kissnödig. Jag var i vardagsrummet, så hon placerade det lilla bäbispaketet på hallgolvet och lät toadörren stå öppen så att hon kunde hålla koll. Jag hörde hennes rikliga stråle skvala inifrån toaletten. Och plötsligt något annat mitt i strilet: – Klonk! Nåt som föll.
– Vad var det? ropade Lovisa och började titta sig runt om på toaletten.
– Det var kanske nåt smink från hyllan? föreslog jag.
Jag hörde hur Lovisa torkade sig och drog upp byxorna. I väntan på spolljudet gick jag för att lyfta upp Nico. I toadörröppningen får jag syn på Lovisa: Hon står som förstenad, håller båda händerna i håret med spretande fingrar och i ansiktet har hon en ”ÅH, NEJ!”-min.
Sen händer allt fort. Instinktivt tittar jag mot Nico, hon mår bra, det kan inte vara henne det gäller. Min blick dras mot toaletten. Det är nåt konstigt med den, i den. Först ligger där begagnat torkpapper med kiss på, sen finns det massor av kissblandat vatten, men längre ner, under kisset är det nåt som är skumt. Men, det lyser ju!
Ett blått sken spirar försiktigt upp mot oss åskådare genom lagren. Och det är nu jag briljerar – utan att tveka störtar jag förbi Lovisa, över badrumsmattan, dyker ner på knä och pressar handen genom papper och kissvatten. I nästa sekund står jag i triumf med en droppande blöt och blinkande mobiltelefon i handen. Nu är goda råd dyra.
– Ta av batteriet, torka av telefonen! skriker jag till Lovisa samtidigt som jag drar fram min hårtork och pluggar in den. Jag visar hur hon ska föna telefonen, från bägge håll.
Vad hände just? Var det jag? När Lovisa stod handfallen så handlade jag, när hon var kiss-äcklad så dök jag, när hon var rådvill så beordrade jag. Jag hade bemästrat nödläget. Det är mig man vill ha med sig i flygplanet.