– Man väntar på omvärlden men den kommer aldrig

Uppdaterad 2016-10-07 | Publicerad 2016-10-06

Flyktingar utanför flygplatsen i Tusla, Bosninen, år 1995. Sipa Press/Rex Features

När Aleppo är på nyheterna slungas jag tillbaka till min barndom och kriget i Bosnien.

Jag känner samma sorg, vanmakt och frustration nu som då.

Varma sommarnätter i en liten studentetta i Makedoniens huvudstad Skopje dit vi hade flytt 1992. Ljudet av vrålande motorcyklar på gatan utanför, det ständiga knastret från den plastiga ryska radioapparaten och min mamma som hukar vid fönster i skenet av gatlampan och försöker ratta in Radio Sarajevo.

Ibland bröt bosniska patriotiska sånger genom bruset. Nyhetsuppläsarnas upphetsade röster om grannbeskjutningar i Sarajevo, Gorazde, Jajce. Ständiga rapporter om döda och skadade. Den makedonska tanten i lägenheten mittemot med förvåning i rösten till min mamma, min bror och mig: Varför följde inte er pappa med?

”Pappa, lever du?”

Vi fick låna hennes telefon för att ringa till släktingar i Serbien som via radioamatörer försökte få kontakt med min far i Sarajevo. Det dröjde sex-sju månader innan vi hörde hans röst. Vi hade alla skrivit på lappar vad vi skulle säga.

”Pappa, lever du?,” var den första frågan min lillebror ställde.

Ett år senare hade vi fått uppehållstillstånd och flyttat till Kramfors. Vi köpte den billigaste tv:n för att kunna titta på CNN och med min skolengelska försökte jag översätta stjärnreportern Christiane Amanpours ord. Hon lämnade ofta sina rapporter från hotellet Holiday Inn. Vi bodde fem minuter därifrån. Hotellets kanariegula fasad var full av kulhål, parlamentsbyggnaden mittemot var utbränd, tv-bilderna visade människor som hukade när de sprang för att undkomma krypskyttar och granater. Döden fanns överallt. På marknaden, på skolgården, i brödkön.

Allting upprepas i Syrien

Och allting upprepar sig i Syrien. Drönare flyger över utplånade städer. Barn leker i bombkratrar, de grävs fram ur rasmassorna, de ser sina syskon och föräldrar dö. De dör själva, av krig eller på flykt från det när de drunknar i Medelhavet. TV-klipp och fotografier som visar det syriska folkets lidande är oftast så grymma att de flesta medier inte kan visa dem för att inte chocka sin publik.

Som ett eko av de blodiga åren från början av 1990-talet låter FN-chefens ord idag. Han säger att krig inte löser någonting, ”att politisk handlingskraft är det enda rätta om man vill nå långsiktig lösning i Syrien”. Han ”vill starkt uppmana till att återuppta förhandlingarna”.

Vi hoppades på omvärlden

Vi hoppades att omvärlden skulle sätta stopp för dödandet i Bosnien. Geneve, Washington, Lissabon. Som ett cirkusfölje åkte bosniska politiker och västdiplomater runt om i världen och förhandlade om freden. Men gång på gång grusades förhoppningarna. Kvar fanns bara frustration och bitterhet och känslan om att ingen bryr sig om en.

Samma uppgivenhet kände jag igen hos Hassan, en man jag träffade på ett sjukhus i Jordanien. Dit hade han åkt med sin dotter Duaá som fick underbenet avslitet i en gratnatattack i Syrien. En släkting hade filmat flickan på akuten, bara minuterna efter att hennes ben trasats sönder. Även hennes syster blev skadad. På klippet hörs en man fråga: ”Är det de här barnen som är terrorister”? Duaá var då bara 1,5 år gammal.

Bombade fram freden

I Bosnien bombade USA till slut fram freden. 21 år efter krigsslutet saknas fortfarande flera tusen människor och deras kvarlevor hittas än i dag i skogar och på fälten runtom i landet. När världen väl bestämde sig att det fick vara nog med dödande skickade de tiotusentals utländska soldater och miljarder dollar till Bosnien för att hindra konflikterna att blåsa upp igen. Men freden är fortfarande skör. Nationalistpartierna vann nyligen en jordskredsseger i kommunvalen. Den hätska och oresonliga retoriken under valkampanjen påminde stundtals om upptakten till kriget i början av 1990-talet.

En förlamande avgrund

I Syrien fortsätter granater att falla ackompanjerade av tomma ord från världens ledare. Fredsförhandlingarna har brutit samman och hjälpkonvojer får inte åka in till de utsvultna människorna i Aleppo. Men en dag kommer striderna att upphöra även där. Frågan är vad som kommer sen?

Hur bringar man fred till ett land där döda räknas i hundratusentals och flyktingar i miljoner? Ett land där hela folkgrupper nära nog har utplånats och där stormakterna utkämpar egna krig via ombud.

Tanken på Syriens framtid öppnar en förlamande avgrund inom en.

Aleppo 2016 – helvetet på jorden Så här ser kriget i Syrien ut på riktigt OBS! Varning för starka bilder! Stöd Aftonbladets kampanj #tittaintebort

Följ ämnen i artikeln