En resa från mörker till ljus

Publicerad 2013-08-03

Skådespelaren Inga Landgré faller och reser sig.

Inga Landgré

Mormor hängde sig, pappa flydde in i spriten. Som liten önskade Inga Landgré att hon var ofödd. Det hindrar henne inte från att utbrista att livet innerst består av glädje, men att det ofta skyms av en massa bråte.

Musik, litteratur och dagdrömmar skänkte tröst. Luften i Stockholms innerstad var inte hälsosam för en flicka som var sjuk i tuberkulos, så somrarna tillbringades hos pingstvänner i Dalarna.

Landgré kom under andra världskriget in på teaterskola. Hon och Mai Zetterling lyssnade på Wagner, ända tills det fick höra att det var Hitlers favoritkompositör.

"Tillvarons bitterhet är bara en skugga", skriver en katolsk munk i ett brev som kortväxta väninnan Birgitta hittade i Rom. Landgré börjar skämmas. "Jag som är privilegierad på så många sätt ska inte vara en sådan gnällspik".

Att arbeta har varit en stor glädje. Tänk att få betalt för att spektakla sig!

Landgré "piggnade till" av vänsterrörelsen på 1970-talet. Nya, spännande regissörer dök upp. Teatern fick en ny innebörd. Men umgänget med andra svartsynta fortsatte att skänka en speciell sorts glädje.

Ögonblicksbilder ur livet. Samtal med en grekisk man på en buss utanför Aten. Sommarlunch med en ung skådespelare. Minnen.

"Jag är en romantisk fjolla", suckar vår berättare och spelar ytterligare lite klassisk musik.

Victor Sjöström, en gång i världen stor regissör, blev den far hon egentligen aldrig hade. Han hjälpte tonårsflickan att etablera sig som skådespelerska.

17 år gammal tjänade hon så bra att mamma inte längre behövde slita som servitris. Och många år senare, då Landgré bestämt sig för att bryta upp ur äktenskapet med Nils Poppe, skänkte Sjöström tröst.

Det finns egendomliga luckor i programmet. Förhållanden och barn mest antyds.

Men struntsamma. Inga Landgré är vis på det där viset som bara ett långt liv kan skänka. Och rolig, även om en måste lyssna noggrant för att höra det.