Är det slutstriden vi ser?

När IS krossades i Syrien fanns en förhoppning att striderna skulle ebba ut.

I stället var förra veckan med över tusen döda civila, en av de värsta på länge.

Ändå kan det vara början till en slutstrid vi ser.

Alla krig tar slut förr eller senare. Till och med det sällsynt blodiga inbördeskriget i Syrien där ingen form av grymheter eller krigsförbrytelser längre förvånar. FN kallar situationen i det sjuåriga kriget för "extrem" och kräver en nationell vapenvila.

Ingen av de stridande lyssnar.

Senaste året har flera avgörande förändringar inträffat som såg ut att skynda på "the endgame".

Rysslands och Irans kraftfulla ingripande på regimens sida räddade kvar diktatorn Bashar al-Assad vid makten och försvagade oppositionen som försöker störta honom.

Den USA-ledda koalitionen lyckade till slut krossa Islamiska staten.

Beväpnade jihadister i Idlib

Upp till ytan

Men i stället för eld upphör har segern bara lett till att konflikter som fått stå tillbaka nu flutit upp till ytan igen. Ännu en gång bevisas sanningen att Syrien inte är ett krig utan en rad olika konflikter som bara har det gemensamt att de utspelas på syrisk mark.

Hotet om en utvidgning av kriget finns hela tiden där.
I helgen sköt Israel ner en iransk drönare som flugit in i israeliskt luftrum och bombade flera iranska militärbaser i Syrien. Syrien svarade med att skjuta ner ett israeliskt plan.

Israel vill till varje pris undvika att Syrien i ännu högre grad ska förvandlas till en framskjuten bas för Iran, Israels ärkefiende. Det iranska hotet växer redan i Libanon i form av hizbollah-milisen med vilka Israel utkämpade ett krig 2006.

Nato-konfrontation

Premiärminister Benjamin Netanyahu reser i skytteltrafik till Moskva för att försöka övertyga president Putin om vilken fara Iran utgör. Putin lyssnar artigt men lär knappast göra något eftersom Iran är en nödvändig partner för att uppnå ryssarnas mål att garantera Assads fortsatta styre och därmed Rysslands enda militärbaser i Mellanöstern.

Turkiet deltog motvilligt i USA:s kamp för att krossa IS. Men så fort det var avklarat bytte turkarna fot igen genom att inleda en offensiv mot det av syriska kurder kontrollerade Afrin. President Erdogan är mer bekymrad över att YPG, de syriska kurderna, ska kunna inrätta en egen stat i Syrien än han är över IS.

Så mycket att han till och med är beredd att riskera en direkt konfrontation med Nato-partnern USA. Turkiets nästa mål är Manbij som de amerikanska trupperna där lovat försvara.

Västs älskling

’Turkiet får hjälp av Fria Syriska Armén, den grupp som i krigets inledningsskede var västvärldens älskling eftersom de ansågs slåss för demokrati, men som numera bara är en spillra av sitt forna jag. Turkiet är en av få allierade de har kvar.

Bortsett från stödet till YPG, utan vars hjälp IS egenutropade kalifat aldrig hade kunnat krossas, står USA mestadels vid sidlinjen i Syrienkriget. Men häromdagen bombade amerikanerna Assads trupper. Kanske som straff för att regimen återigen attackerat civilbefolkningen i en förort till Damaskus med kloringas.

Det maktvakuum som uppstod då IS krossades försöker nu alla andra fylla. USA-stödda YPG är de stora vinnarna men även Assad försöker få till ett avgörande mot oppositionen som inkluderar jihadister. De senaste veckorna har bombningarna av Idlib-provinsen intensiferats. För ett drygt år sedan fick en brokig skara av rebeller fri lejd till Idlib mot att de lämnade det sönderbombade östra Aleppo, Syriens näst största stad. Med många rebellgrupper samlade på ett enda ställe kan Assad genomföra samma dödliga kampanj i Idlib som han tidigare gjorde i Aleppo.

Lemlästade barn

Nyhetsmedia översköljs dagligen av bilder på små barn som fått en fot bortsprängd eller lemlästats på andra sätt när sjukvårdskliniker och bostadshus bombats. Civilbefolkningen är de som får betala krigets pris.

Kanske är den förnyade frenesi med vilken kriget förs paradoxalt ändå början till slutstriden. Alla parter försöker roffa åt sig så mycket territorium och inflytande som det går.

Inte mycket talar för att de sirapströga fredsförhandlingarna i en nära framtid ska gå in i ett avgörande skede. Men när de väl gör det kan det gå fort. Då gäller det för krigets huvudrollsinnehavare att ha så starka positioner att de kan tvinga igenom den fred de vill ha.

Kanske är det i det ljuset man ska se krigets nya intensitet.