Bröllop i Las Vegas – som kola med pappret kvar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Tänk att byta ut grådassiga Göteborgs juleljus längs Avenyn mot blinkande neon i Las Vegas.
Det är precis det jag har gjort denna vecka. Det är andra gången jag besöker denna oemotståndliga och vansinnigt flärdiga stad.
Jag vet inte hur många som har frågat om jag och min kille ska gifta oss där.
Jag har redan upplevt ett bröllop i Las Vegas. Det var tillsammans med mina kära friidrottsvänner Maria Akraka och Tord Henriksson.
Jag kommer ihåg att Maria höll på att bryta ihop av skratt flera gånger då hon gick den sju meter långa altargången fram till Tord.
Vid ingången satt en man och spelade den traditionella brudsången och det var också han som senare både tände lamporna och filmade det hela.
Till ljudet av sirener som svischade förbi utanför Little Chapel blev Maria fru Henriksson.
Sen gick vi alla två bröllopsgäster, brudparet samt deras dotter Mica ut på gatan och tog bussen tillbaka till hotellet.
Nä, giftermål i Las Vegas skulle kännas som att äta kola med papper på. Jag vill ha ett riktigt bröllop med allt vad det innebär i form av möhippa, tal och en hejdundrandes fest.
Jag har i alla fall bestämt att det inte kommer att bli glass till dessert. Jag vet inte hur många bröllop jag varit på där man ser den goda glassen smälta bort framför ögonen för att nån Nisse tajmat in ett tal precis då.
Däremot har jag en gång i min ungdom förlovat mig på andra sidan Atlanten.
Jag var sjutton år och var då tillsammans med en kille som spelade fotboll i Blåvitt.
Vartannat år fick flickvänner och familjer följa med på deras långresa. Jag tyckte efter åtta månader ihop att det var det perfekta tillfället att förlova sig på.
Jag tror inte att min kille var av samma uppfattning. Men hur som helst så införskaffades det efter mitt tjat ringar innan avresa.
Till tonerna av Eric Claptons ljuva stämma, vågskvalp och stjärnhimmel bytte vi dessa guldringar på en strand i Florida.
Åh, det var så romantiskt tills han sa: Är det färdigt nu?
Just i det ögonblicket förstod jag att jag hade förlovat mig och förlorat mig i min egen romantiska dröm.
Sen dess har jag nästan förträngt att jag faktiskt har varit förlovad när det kommer på tal.
Hade min dotter Tess kommit hem med en ring på fingret i den åldern så hade jag nog bara skrattat åt hennes romantiska föreställningar om livet.
Det tar tid att finna den rätta. Först nu är jag där.
Gott Nytt År.