Mamman: Han ville kontrollera Claras liv

Kerstin Weigl

De flesta morden eller dråpen blev en anonym notis i tidningen.

En av dem var Clara Hermelin, 22.

Nu vill hennes föräldrar berätta om Clara, som dödades knappt två veckor före sin dotters ettårsdag.

Den varma måndagsmorgonen 1 juni skulle Clara Hermelin, 22, hämta sin mobiltelefon hos förre pojkvännen. Hon hade ettåriga dottern med sig i barnvagnen. Den fungerade som rullator.

Hon dog i hallen, stucken 40 gånger med kniv.

Att något sådant skulle hända Clara fanns inte i hennes familjs föreställningsvärld. Inte deras tuffa, viljestarka, självständiga och roliga Clara. Hon som trotsade alla hinder,

hatade att förlora, antog varje utmaning.

Det föräldrarna Gabrielle och Fredrik Hermelin fick signaler om var att den förre pojkvännen var påstridig, krävande och framförallt kontrollerande. ”Jobbig”.

– Jag önskar att jag hade vetat mer om kontrollerande män, säger Gabrielle.

Men Clara var inte en kvinna någon tänkte på som offer. Hon var näst äldst i en sammansvetsad fembarnsfamilj på en hästgård utanför uppländska Heby. Hon föddes med ryggmärgsbråck som innebar att underbenen inte fungerade alls, men vissa muskler i lår och höfter. Clara använde rullstol. Med hjälp av skenor kunde hon gå korta sträckor.

– En idrottstjej med vinnarskalle, säger pappa Fredrik och hela familjen ler spontant runt soffbordet i vardagsrummet.

Clara spelade rullstolsbasket i damlandslaget. Hon red, tävlade i ponnyhoppning. Hon hoppade fallskärm.

När hon blev gravid hösten 2007 kände hon först tvekan. Relationen var ny. Hon gick sista året av fyra på gymnasiet för funktionshindrade, och hade bestämt sig för att bli barnmorska.

Clara hade haft andra pojkvänner, men ingen som uppvaktat henne som den sex år äldre mannen. Och hon bestämde sig för att flytta till lägenheten på sjunde våningen i Stockholmsförorten Hallunda.

– Jag tror att hon först ville jämka, funderar Gabrielle, anpassa sig för att han skulle bli gladare.

Det handlade om att sminka sig mindre, undvika vissa kompisar, särskilt de manliga. Att svälja och förlåta kommentarer som gick ut på att han tyckte om Clara, ”fast du sitter i rullstol”.

Dottern föddes 13 juni 2008, men konflikterna blev ohanter

liga. Clara flyttade från lägenheten i Hallunda och hem till Heby. Den 28-årige pojkvännen träffade sin dotter två gånger

i veckan i enlighet med vad familjerätten beslutat.

Vid varje umgänge ville Clara ha sällskap. Mamma Gabrielle bar en diffus oro. Hon såg glimtar av mannens vrede, hörde hans skrik i telefonen, som Clara med en grimas höll upp.

– Men Clara struntade ju i att han försökte styra hennes liv. Och hans kompisar påstod att han älskade henne så mycket.

En fråga gnager nu inom Gabrielle och Fredrik: varför pratas det inte mer om psykisk misshandel?

– Vi drog gränsen vid fysisk misshandel och det hade Clara aldrig accepterat. Varken vi eller Clara förstod att kontrollbehov är en allvarlig varningssignal.

Den 1 juni hade ex-pojkvännens krav mattats. Clara hade börjat slappna av. När hon kom i taxi till Hallunda klockan 09.19 var det bara för att hämta en kvarglömd telefon.

Hon hade inte rullstolen, det fungerade inte när hon också körde barnvagn. På gatan tog den förre pojkvännen emot. 20 minuter senare hade han dödat henne.

På byrån i familjens stora vardagsrum brinner ett ljus framför två fotografier medan vi pratar. Dottern säger varje kväll godnatt till ”mamma Clara”, ett leende porträtt.

Vad flickan såg den 1 juni vet ingen och inte hur det kan påverka henne. Hon hade blod på sin rosa tröja och gröna byxor.

– Man tar en dag i taget, säger Gabrielle.

Vardagen med en ettåring är full av liv. Gabrielle och Fredrik beskriver känslor av ”overklighet”. På torsdag börjar rättegången.

Då vill de båda vara med.