Labradoren Basse kunde ha dött – hittade köttbullar med nålar

Babs Drougge

Labradoren Basse kastade sig efter köttbullarna under planket, men matte hann i sista stund slita bort hunden.

Sedan såg hon de vassa nålarna.

– Han hade förblött inifrån, säger Jonna Allerdahl.

Det var på tisdagen som Jonna Allerdahl och hunden Basse gav sig ut på sin sedvanliga morgonpromenad i Ytterby i Kungälv.

Jonna upptäckte att skosnöret hade gått upp och vände ryggen till ett par sekunder, för att knyta skon.

Det räckte för att den matglada labradoren skulle hinna kasta sig in under ett plank efter något ätbart som låg bland löven.

– Jag vänder mig om för att kolla vad han gör och får syn på köttbullarna som ligger bara någon millimeter framför honom. Jag sliter undan honom och tar upp en köttbulle och sticker mig.

När Jonna plockade i sär köttbullen såg hon att den var preparerad med sylvassa nålar. Hon ringde omedelbart polisen.

– Om jag inte hade märkt något så hade han ju svalt minst sex stycken nålar som sakta men säkert skurit upp honom inifrån. Han hade ju förblött inifrån då, säger Jonna.

Medan hon väntade på att polisen skulle komma och hämta köttbullarna kom känslorna i kapp.

– Hela insikten av vad som just har hänt drabbar mig som ett knytnävsslag i ansiktet. Jag började också tveka på om jag var helt säker på att han inte hann få i sig någon köttbulle, säger hon.

När polisen var på plats frågade de om Jonna hade någon misstanke om vem som kunde ligga bakom de preparerade köttbullarna. Men Jonna har ingen aning.

– Det bor väldigt många människor i Björkås, och även om man tror att man vet vem de flesta är så känner man inte alla. Och det är klart att det finns människor som inte tycker om djur, överallt, säger Jonna Allerdahl.

Jonna är fortfarande väldigt omskakad av händelsen och sover dåligt. Det händer att hon vaknar mitt i natten och måste försäkra sig om att Basse lever.

– Hade han fått i sig någon så hade han ju varit död vid det här laget, men jag är ändå konstant orolig. Jag kan vakna på nätterna och tänka ”var är han, vad gör han, andas han?”. Jag sover väl bäst när jag hör honom snarka, för då vet jag att han andas och lever, säger Jonna Allerdahl.