Att göra slut – det är bryskt, abrupt och tvärt
Göra slut. Uttrycket i sig berättar ju tydligt vad det rör sig om, inga omskrivningar eller försköningar här inte. Att göra slut på något. Jag har tänkt på hur galet det egentligen är, att det ens fungerar som det gör. Att man bara från en dag till en annan kan näst intill radera någon ur sitt liv. Bara så, med en mening: ”Det är slut”.
Det krävs inte ens att båda vill. Man har ingen rätt att invända.
Personen man säger det till är oftast den som fram till det ögonblicket varit den allra, allra viktigaste. När man blir kär och förälskad blir allt annat plötsligt oviktigt. Det enda man kan tänka på och prata om är den man är kär i och när man ska få vara nära igen. Man låser in sig, försvinner in i en bubbla av ”Du och jag mot världen”. Man får bråttom att öppna sig, få visa vem man är. ”Så här tycker jag, så här söt kan jag vara när jag lagar te till dig”. Ingenting annat betyder nånting. Men vad händer sen, hur kan det vända så att den man inte kan leva utan, den som är ALLT, plötsligt blir helt totalt oönskad?
I alla andra typer av förhållanden funkar det annorlunda. De får rinna ut i sanden, man börjar prata mindre, höra av sig mer sällan. Visst kan man plötsligt få nog av någon, men oftast ligger någon form av väg till försoning öppen. Men inte när man gör slut. Det är bryskt, abrupt och tvärt. Det är slut helt enkelt, slut på dig och mig.
Dagen efter börjar man tänka: Vem är jag nu, när jag gör frukost själv, till en person, när jag går på stan och har båda händerna fria? Andra tankar som lätt blir otäcka är när man inser att förra gången vi hånglade, förra gången vi kollade på ”Six feet under”, förra gången vi blev fulla ihop, förra gången vi ... ja, vad som helst, så visste vi inte att det ävan var den allra sista gången. En läskig känsla av att nästan känna sig lurad infinner sig. När det tagit slut finns det så mycket att klara av: man ska komma vidare med sig själv, med vänner, med jobb.
Man ska springa på varann på gatan, man ska träffas och ”tala ut” och få avslut, fixa allt praktiskt, ta bort foton och sms, man ska råka hamna på samma klubb, kanske med nya tjejer och killar i händerna. Och helst ska man klara det. Vad hände då med allt vi hade, allt vi kände för varann när vi låg i sängen och fotade varann mot rosa lakan? Ibland tror jag att det finns där. Som en liten, liten diamant nånstans i hjärtat, full av fina minnen. Väldigt liten men väldigt värdefull.