Damberg besökte Sätra, pratade om tre mord och åkte hem

Oisín Cantwell

Inrikesministern besökte i dag Sätra, skakade händer och förklarade att förra veckans tre mord "berör hela Sverige".

Schemat var tajt, pressekreteraren stressad och några timmar senare var det dags för Mikael Damberg att sätta sig i Säpobilen och fräsa tillbaka till Stockholms innerstad.

Kvar lämnade statsrådet ortens invånare och deras rädsla, frågor och drömmar om att deras barn ska få en rimlig chans att växa upp och ha en framtid att tro på.

Men det är långt ifrån hela berättelsen om detta samhälle.

Utanför Sätra centrum har några hundra ljus i en ring brunnit upp, blomhögen fortsätter att växa och täcker nästan ansiktsporträtten på två unga män, som knappt hann bli myndiga.

De hittades mördade i ett källarförråd i närheten i torsdags. Något dygn senare sköts ytterligare en ung man ihjäl ett par kvarter bort.

Nu står unga tjejer, gamla tanter, ett stöddigt grabbgäng samt några äldre förmågor som tycks ha levt hårt och intensivt och tittar på journalister som i brist på annat intervjuar varandra.

Någon säger att morden hör ihop. En konflikt har eskalerat. Hämnd har utkrävts.

Kanske är det så det ligger till. Det förefaller inte vara orimligt, men polisen har klokt nog prioriterat utredningarna i stället för att läcka hypoteser till pressen. Vi vet inte.

Förhoppningsvis blir morden lösta, men hur det än blir med den saken finns viktiga frågor som söker sina svar.

Som varför Sätra, en sömnig förort där det mest bor barnfamiljer och pensionärer, alls inte en av de stadsdelar som normalt figurerar i blåljusrapporteringen, plötsligt drabbas så hårt.

Salar Rashid, socialdemokrat och vice ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd, dit Sätra hör, nämner 1990-talets ekonomiska kris. Där och då formulerades idén om vad välfärd är om. Den blev selektiv, kom inte längre att omfatta alla.

Fotograf Björn Lindahl och jag har stämt träff med honom i Sätra centrum, Stockholms första inomhuscentrum, inspirerad av USA:s inglasade shoppinggallerior. Huset invigdes 1965 och arkitekten Gunnar Lindman sa förhoppningsfullt i en intervju att nymodigheten skulle bli "i hög grad accepterad av husmödrarna".

– Vi har inte återhämtat oss sedan krisen. Om vi fortsätter så här blir det bara värre, säger Rashid.

Det krävs en palett av åtgärder. Polisen behöver mer resurser. Fler fältassistenter. Skolorna ska få mer pengar. Avhopparverksamheten måste bli bättre. Ungarna måste få bättre möjligheter. Då blir det lättare att stå emot när gängen rekryterar.

Salar Rashid pratar om segregation. Det gör alla politiker, men han tycks veta mer om den saken än den genomsnittlige partisten.

Han är kurd från Syrien, kom till Sverige med sin mamma som femåring och hamnade i grannförorten Bredäng.

Gymnasieutbildningen tragglades igenom på Östra Real på Östermalm. Första lektionen frågade läraren vilka elever som läst de svenska klassikerna. August Strindberg, Selma Lagerlöf. Hjalmar Söderberg.

Eleverna från innerstan räckte upp handen. Eleverna från förorterna gjorde det inte.

Centrumhuset rymmer några krogar, Ica, en polsk minilivs och en affär som säljer arabisk mat. Apoteket har stängt.

En skylt skryter om "Butiker i två plan" och jag tar en ranglig spiraltrappa upp till övervåningen. De flesta lokalerna är stängda och övergivna. Någon slags kombinerad skönhets- och tatueringssalong är enda verksamheten.

Det är inte Mall of Scandinavias myller av märkesbutiker, caféer och filmsalonger med den senaste tekniken vi talar om.

– Vi behöver samhällsservice, kultur och fokus på skolan. Utvecklingen går att vända, säger den unge politikern.

Naturligtvis har han rätt. Utvecklingen går att vända. Mänskligheten har löst betydligt större problem än de som som finns i en av miljonprogrammets områden.

Men det räcker med en snabb titt i statistiken för att förstå ungefär vad det handlar om. Den årliga medelinkomsten bland dem som har jobb är 245 200 kronor. Motsvarande siffra i Mälarhöjden, två tunnelbanestationer bort, är 458 000 kronor.

Här har 71 procent av invånarna utländsk bakgrund. I Mälarhöjden är det 19 procent. Där har för övrigt sju av tio eftergymnasial utbildning. I Sätra är det fyra av tio.

Jag påpekar att amerikanska kriminologer redan för hundra år sedan identifierade ett samband mellan fattiga delar av storstäderna och grov kriminalitet. Varför såg ni inte det här komma? Är inte detta ett politiskt misslyckande, från vänster till höger?

Han gör ett intelligent intryck, Salar Rashid. Han är engagerad. Först värjer han sig mot anklagelsen. Men han ger med sig. "Det har funnits en blindhet och naivitet".

Falskt vore dock att jämföra Sätra med ett amerikanskt ghetto. Här är lugnt och fint. Äldre funkishus blandade med nybyggen med höga hyror. Om 20 år kan säkert medelklassens kultursfär ha tagit över. Redan säljs veganpizzor i Bredäng.

Mikael Damberg är en kvart tidig. Han har pratat med lokalpolisen och tjänstemän på stadsdelsförvaltningen. Nu är det dags för pressen. SVT, TV 4, Ekot, DN, Expressen, Aftonbladet, alla är på plats.

Kraftfulla förstärkningar av polisen...ny lagstiftning på väg...det är viktigt att hela samhället hjälps åt...nio dödsskjutningar i Stockholm hittills i år...

Folk står en bit bort och bevittnar spektaklet med visst intresse. En krog i ett skjul på torget lockar med grekisk panceta i pitabröd för 60 kronor. Ägaren har satt upp en skylt: "Sitt ej på borden".

Livvakterna spejar koncentrerat. Pressassistenten försöker se till att intervjuerna inte blir för långa. Damberg måste i väg till radiohuset och studio ett.

Klockan 15, två och en och halv timme efter ankomst, sätter sig inrikesministern och dennes entourage i sina bilar och far i väg i ett moln av damm.

Enkelt vore det att raljera över politikern som gör en snabbvisit i verkligheten, ler mot kamerablixtrarna och sedan återvänder till innerstaden och tryggheten.

Men hade det varit hederligt? Även representanterna för de stora mediehusen stuvade snabbt in sina utrustningar i reportagebilarna och lämnade Sätra.