Anna jobbade i ebolans Guinea

”Måste få stopp på epidemin”

Läkare utan gränser har haft personal på plats i Västafrika sen ebolautbrottet inleddes.

En av dem är sjuksköterskan Anna Sjöblom, som berättar om att jobba mitt i katastrofen.

– De dör ensamma och får inte ens sällskap i sista stunden i livet, säger hon.

Ebolaepidemin i Västafrika har skördat tusentals liv sedan i våras. Fler och fler smittas varje dag.

I Guinea har minst 1 400 personer smittats av den dödliga sjukdomen, och nästan 850 av dem har avlidit.

Mitt i detta landade sjuksköterskan Anna Sjöblom från Läkare utan gränser, som jobbade några veckor i Guinea tidigare i år.

Arbetet med ebolaepidemin liknar inget hon mött tidigare, under sina elva år med Läkare utan gränser.

– Mycket blir annorlunda. Om en patient kräks ska man ta ett steg bort istället för att springa fram och hjälpa till. Vi vet att risken inte är noll, men vi har jättebra säkerhetsrutiner, skyddsutrustning och gott om personal så att vi kan arbeta i par. Man tvättar händerna i stort sett var tionde meter och har koll på sin hälsa, säger Anna Sjöblom.

Dör i ensamhet

Men trots alla säkerhetsrutiner så är blödarsjukdomen synnerligen dödlig. Hälften av de som smittas avlider.

Och de dör ofta i ensamhet.

– Patienterna är ensamma. Du kan vara hos dem en liten stund, och då är man helt klädd i skyddsmundering. Man hinner kanske prata och ge lite pepp, sen är de ensamma, och så får vissa sjuka ligga och dö. De kan inte ens få sällskap i sista stunden i livet. De dör ensamma, säger Anna Sjöblom.

Fullt på sjukhuset

Anna Sjöblom hyllar sitt team, både de tillresta volontärerna och den lokala personalen.

– De har jobbat där innan jag kom, efter jag åkte hem och jobbar fortfarande – vecka efter vecka för att försöka få bukt med utbrottet, säger hon.

I Guinea har smittspridningen gått i vågor, berättar Anna Sjöblom. Först blev många sjuka, sen lite färre och nu ökar det igen.

– Det senaste jag läste var att det är helt fullt på sjukhuset.

Men trots den övermäktiga situationen finns det hopp.

Hälften blir friska

Även om hälften av de smittade dör, så finns det också en halva som överlever.

– Jag var med och fick skriva ut många som var helt återställda, säger hon.

Men går det att få stopp på epidemin?

– Det måste vi ju. Det som är viktigt är att all den hjälp som blivit utlovad kommer på plats snabbt. Att det inte fördröjs en dag mer än vad det har gjort. Det har varit oerhört långsamt, och nu är en väldigt kritisk tidpunkt.

Och det räcker inte med de afrikanska ländernas insatser, det behövs hjälp utifrån.

– Läkare utan gränser har varit på plats sedan i mars. Det var vi som tog proverna som veriferade att det var ett ebolautbrott. Sedan dess har vi jobbat dag och natt, men vi behöver också mycket mer resurser för att klara vår del av arbetet, säger Anna Sjöblom.