”Jag vill inte veta varför hon dog”
Publicerad 2017-06-15
Yasmin från Göteborg var mamma till en treårig pojke som sprängdes till döds när han lekte med en bomb i Syrien.
Hon lyckades fly tillbaka med sin fyraåriga dotter.
Men i Sverige rasade tillvaron.
Dottern omhändertogs, Yasmine mådde allt sämre. I april hittades hon död, ett förmodat självmord.
Magnus Sandelin träffade Yasmine – nu kan han berätta hennes historia.
En sen eftermiddag i januari förra året ringde jag och fotografen Anders Deros från Aftonbladet på en lägenhetsdörr i Angered i nordöstra Göteborg. Efter en stund öppnade Yasmin, en 26-årig kvinna med mörkt axellångt hår, klädd i grå myskläder.
Hon kände inte igen oss. Klockan var 16.20. Vi hade väckt henne. Ändå släppte hon in oss, ursäktade sig: “Jag äter antidepressiva mediciner och sover dåligt.”.
Vi hade träffats några veckor tidigare under en rättegång i Göteborgs tingsrätt, där hennes äldre bror Hassan stod åtalad för terroristbrott. Yasmin är ett av tre syskon, två systrar och en bror, som valde att resa till terrorsekten IS. Alla tre återvände till Göteborg.
Yasmin hade varit hemma i två månader.
Vi tog plats i en soffa i vardagsrummet i den torftigt inredda lägenheten på bottenplan. Yasmins fyraåriga dotter satt på en säng i ett annat rum och tittade på en film. Efter en stund kom hon in till oss i vardagsrummet. Yasmine visade sår på flickans ben, splitterskador från bomben som dödade lillebror.
Vi ville intervjua Yasmin om hennes och barnens tid hos IS, och flykten. Hon sa att hon inte vågade. Hon hade lämnat ”kalifatet”. Enligt IS var hon en desertör, en förrädare. I Göteborg fanns gott om sympatisörer till terrorsekten som kunde hämnas.
Därför kan jag inte ställa upp på en intervju, sa Yasmine.
Sedan började hon berätta. Det var som att öppna en kran. Vi blev sittande i över två timmar den kvällen. Både jag och fotografen kände en olustkänsla inombords när vi senare gick därifrån och lämnade Yasmin och hennes dotter kvar i lägenheten. Det var inte ett lyckligt hem.
Femton månader efter vårt möte, den 13 april i år, hittades Yasmin död i sin säng. Socialtjänsten misstänker självmord, enligt en anmälan som en anställd inom socialtjänsten har gjort enligt lex Sarah.
Av anmälan framgår att Yasmin sökte hjälp på socialtjänsten i Angered i slutet av 2015. Hon hade då precis kommit hem från Syrien. Hon hade “svårt att ta emot stöd och fullfölja planeringar”, hon hade varit med om fasansfulla händelser under sin tid hos, och flykt från IS. Socialtjänsten visste att Yasmin även tidigare haft stora svårigheter i sitt liv.
Enligt anmälan kan kommunen ha brustit i sitt ansvar för Yasmine.
Yasmin berättade för oss att hon reste till Syrien innan IS 2014 utropade sitt ”kalifat” i delar av Syrien och Irak. ”Det var innan de blev så hårda”, sa hon.
Hennes bror Hassan hade redan kommit hem till Göteborg efter att ha stridit med en jihadistgrupp i Syrien och blivit skjuten i huvudet. Ytterligare ett av hennes syskon, en två år äldre syster, hade också rest till IS och var fortfarande kvar där när vi träffade Yasmin i Angered 2016.
Yasmin sa att för hennes del handlade resan om att hon ville leva i ett islamiskt land och hjälpa civilbefolkningen.
– Jag hade suttit hemma och sett på tv hur människorna led. Jag ville åka ner och hjälpa till, tänkte att jag kunde köpa ett hus i Syrien där föräldralösa barn kunde bo.
Hon reste ensam till Raqqa tillsammans med sina två små barn. Där bodde hon i en lägenhet, med en sjuttonårig syrisk flicka som inneboende. Hon ingick äktenskap med en man, mest av formella skäl. Mannen dog senare när han stred för IS.
Kalifatet var inte vad Yasmin hade förväntat sig.
– Som kvinna får man inte göra någonting. Om man lever som ogift blir man behandlad som en hund. Och som gift kvinna är det mannen som för hennes talan, sa hon.
Samtidigt talade Yasmin väl om talibanerna, som hon tidigare hade besökt i Afghanistan. Logiken i hennes resonemang var inte helt enkel att förstå.
Yasmin pratade snabbt. Ibland visade hon en hård attityd, ett grovt språk: “Kvinnor får inte göra någonting, de ska bara vara hemma och bli knullade.”
Hon talade om vapen som hon brukade bära i Raqqa. Hon sa att hon hade hotat en taxichaufför med en pistol för att han först inte ville köra henne som ensam kvinna. Då hade hon fått sin vilja fram.
I hennes berättelse fanns glimtar från en fruktansvärt brutal verklighet i Raqqa. Hon sa att de föräldrar som ville uppfostra sina barn till framtida IS-jihadister brukade ta med dem för att titta på offentliga avrättningar. På ett särskilt torg i staden skär IS bödlar huvudena av de dödsdömda. Barnen brukade jubla då, enligt Yasmin. Hon gick aldrig dit själv med sina egna barn.
– Jag ville skydda dem från sånt. En gång när vi gick på stan såg jag att det låg en död man längre fram på trottoaren, så vi vände om.
Hon vantrivdes i Raqqa, ville hem igen. Försökte rymma från ”kalifatet” men blev avslöjad och satt i fängelse. Lyckades så småningom prata sig ut genom att påstå att hon var besatt av djävulen.
Hon var rädd för att drönarna som attackerade staden skulle träffa hennes barn med sina bomber. Men det var inte så det gick till.
Den 18 september 2015 var Yasmin och hennes två små barn i en lägenhet, barnen lekte i ett rum medan Yasmin var i ett annat. Smällen var kraftig. Dottern började skrika. Flickans treårige lillebror hade lekt med en kartong med knappar på. Det var en sprängladdning i kartongen. Yasmins son dog och dottern fick splitterskador.
– Jag hatar IS, sa Yasmine eftertryckligt till mig och Anders Deros där vi satt i soffan och lyssnade.
Hon berättade att hon hade planerat att ansluta till kurderna som stred mot IS: hon och den lilla dottern skulle spränga sig mitt bland IS-folk, “vi skulle dö tillsammans”. Hon ångrade sig.
Jag kände redan till sonens dödsolycka när Yasmin berättade om den. Vi skrev om den i Aftonbladet ett par veckor senare: hur en treårig svensk pojke hade dödats i IS-kontrollerat område när han lekte med en sprängladdning. Yasmin hade godkänt artikeln. Den illustrerades på nätet med en bild hon tidigare hade publicerat på Facebook, med sin son sovande, iförd kamouflagekläder bredvid en kalasjnikov. Sonens ansikte var pixlat på bilden i Aftonbladet.
Yasmin ringde till mig och skrek i telefonen, hotade med att kontakta IS om vi inte tog bort bilden. Den hade varit avsedd som ett skämt, sa hon. Ansvarig utgivare beslutade att ta bort den.
Bara några dagar senare, en sen kväll, ringde hon mig igen. Då var hon inte arg, utan förtvivlad. Socialtjänsten hade omhändertagit hennes snart femåriga dotter. Yasmin berättade att det hade varit beväpnade poliser i hennes lägenhet.
Yasmin kunde inte förstå varför de skulle ta hennes dotter ifrån henne. Av lex Sarah-anmälan framgår att hon kom att må allt sämre våren 2016 efter omhändertagandet. Socialtjänsten fick in flera orosanmälningar om hennes tillstånd.
Yasmins ärende pågick på fyra olika enheter inom stadsdelsförvaltningen i Angered. Flera visste att Yasmine mådde dåligt.
Hon fick träffa sin lilla flicka ibland tillsammans med socialtjänstens personal, men när Yasmin påbörjade en traumabehandling skulle inget umgänge mellan mor och dotter ske. Yasmin slutade betala räkningar och till slut stängdes elen i lägenheten av.
Ur anmälan: “Hon har vid några tillfällen talat om att det inte är värt att leva”.
Yasmins storebror Hassan hade varit en framgångsrik boxare som tävlat i det svenska ungdomslandslaget. I Göteborg hade han haft en egen firma som golvläggare. Han blev alltmer religiös, och föreläste för ungdomar i moskén.
I november 2015 stod Hassan åtalad vid Göteborgs tingsrätt för terrorbrott han hade begått i Syrien. Ytterligare en ung man från Göteborg var åtalad. Polisen misstänkte fyra andra göteborgare för medverkan. Sannolikt är de döda nu.
Hassan och hans medåtalade kamrat hade varit med när två män avrättades genom att få sina huvuden avskurna på ett industriområde utanför Aleppo. Under 2013, när morden utfördes, hade de två göteborgarna troligen tillhört en jihadistgrupp som senare skulle bli en del av Islamiska staten.
Det utdragna dödandet filmades. Filmen spelades upp inför de starkt berörda åhörarna i tingsrättssalen. Den ene fången tvingades bevittna avrättningen av den andre. Hassan tycktes ha en ledande roll i planeringen: han bestämde plats för det första mordet, han höll tal om varför de två skulle dödas och dirigerade fram bödeln med kniven.
I förundersökningsmaterialet finns en mobilfilm där Hassan skär huvudet av en levande kyckling i Syrien. Därefter säger han till sin hustru som filmar: ”Bara så du vet, det är mycket roligare att döda en människa, slakta en kafer (otrogen) så här. För han låter som en gris, för att han är kafer. (…) Det är en helt annan njutning att göra det mot en kafer i alla fall.”
Den Hassan vi såg i tingsrättssalen satt ihopkrupen i en rullstol och stirrade mestadels rakt fram. Efter att ha blivit skjuten i huvudet ett halvår efter morden hade han fått en grav hjärnskada med afasi och en svår minnesstörning. Enligt hans advokat kunde han inte förstå de brott som han stod anklagad för. Han dömdes till livstids fängelse för terrorbrott genom mord.
Pappa Ahmed är sedan många år skild från Yasmins och Hassans mor. Han bjuder hem oss och har dukat upp bullar och kakor. Han är en kortväxt man i 60-årsåldern med stora muskler på armar, axlar och hals, bor i en mindre stad och jobbar som lastbilschaufför. Han har sju barn. Tre konverterade till sunniislam och reste till Syrien för att ansluta till terrororganisationen.
Han säger att de inte längre är hans barn.
– Jag hade varnat dem redan innan. Om de åker till Syrien för att kriga så är de inte längre mina barn!
Yasmins och Hassans familj är kurder och shiamuslimer från Irak, en av de folkgrupper som IS förföljer och dödar. Ahmed var militär i Saddam Husseins armé, deltog i kriget mellan Irak och Iran på 80-talet. Senare tillbringade han en tid i fängelse och när han blev utsläppt fick han veta att det fanns en plan att mörda honom. 1991 flydde familjen till Sverige.
– Jag är född muslim men är inte troende. Jag sa till familjen att vi inte pratar om politik eller religion hemma, säger Ahmed.
Han beskriver sin son Hassan som trevlig med en massa kompisar och populär bland tjejer. Sonen tränade boxning, tävlade på elitnivå. För ungefär femton år sedan blev han enligt pappan troende sunnimuslim och ändrade klädstil.
– Jag kunde skratta åt hans religiösa övertygelse, och då blev han arg på mig. Om man läser om profeten Muhammed så gjorde han många dåliga saker, så det är inget konstigt att Daesh (Islamiska staten) gör det. Jag hatar det kriget, säger Ahmed.
Enligt Ahmed var det Hassan som fick två av sina yngre systrar att också gå över till sunniislam. Yasmin började bära slöja i tolvårsåldern och heltäckande nikab i fjortonårsåldern. Hon gifte sig som 18-åring, sa upp bekantskapen med sina gamla vänner och fick nya vänner som var religiösa.
– Jag var jätteglad i början för att hon inte var ute och drack och festade, men förstod inte att religionen skulle gå så djupt, säger Ahmed.
Hassan reste till Syrien hösten 2012. Pappan hade en gång tidigare, 2006, tvingat honom att komma hem från en jihadresa till Irak, genom att hota med repressalier från släktingar där nere. Men när sonen befann sig i Syrien var Ahmed maktlös.
– Han hade sagt att han skulle åka till Mecka. När han berättade i telefon att han istället var i Syrien sa jag att han inte är min son längre. Då svarade han att ”det skiter jag i”.
En av Ahmeds döttrar, som också hade blivit sunnimuslim, sa att hon ville hälsa på Hassan i Syrien, så Ahmed gav henne pengar till biljetten.
– Jag hade sagt åt henne att hon inte fick gifta sig där, men så gjorde hon det ändå, med en man från IS.
– Jag sa till henne att hon inte är min dotter längre.
Ahmed säger att det är viktigt för honom att skydda familjen, att han i Irak fått lära sig att vara ”ett lejon”. I Angered i Göteborg jagade han en gång i väg en grupp på 18 personer med basebollträn, påstår han. De hade försökt tvinga hans dotter att sälja knark, och under tumultet blev Ahmed skjuten i benet.
En annan gång när han var hemma hos Yasmin gick han upp till en granne på andra våningen som hade talat illa om henne. Han säger att han bar ut grannen på balkongen och hivade sedan ner honom så att han landade på gräsmattan nedanför. Grannen överlevde fallet.
Efter att Hassan och hans ena syster hade rest till Syrien var Ahmed vid ett tillfälle i Yasmins lägenhet i Göteborg. Han förbjöd henne då uttryckligen att resa till Syrien som hennes syskon hade gjort.
– Hon sa att hon inte skulle göra det, men ett par dagar senare fick jag ett sms där hon skrev att hon också hade åkt, säger Ahmed.
Enligt honom var religionen orsak till att Yasmin reste till IS. Möjligen även för att komma ifrån en man i Sverige som ska ha misshandlat henne.
– Hon var rädd att jag skulle tvinga henne att gå tillbaka till honom, säger Ahmed.
Han säger att han aldrig kommer att kontakta sin hjärnskadade son Hassan, som är i fängelse dömd för terrorbrott .
När döttrarna sökt kontakt med Ahmed från Syrien eller hemma i Sverige har han avvisat dem.
– Yasmin ringde mig några gånger efter att hon kom hem till Göteborg. Hon var ledsen för att socialtjänsten tagit hennes barn. Sista gången var jag arg på henne för något som hon skrivit på Facebook, och jag sa åt henne att inte ringa mig mer.
En natt i april i år fick han ett telefonsamtal med beskedet att Yasmin var död. När jag frågar honom om det blir han tyst och går ut i köket en stund. När han kommer tillbaka säger han att det är ingen som vet hur hon dog, men han hade fått veta att hon låg i sin säng och log när hon hittades.
– Jag vet inte varför och jag vill inte veta. För mig räcker det att veta att hon är död, säger Ahmed.
Maria Sjödahl är chef för individ- och familjeomsorgen i Angered, och har läst anmälan om Yasmins död. Hon vill vänta med att uttala sig tills utredningen är klar.
– Det som har hänt är riktigt allvarligt. Någonting har inte varit bra för den här kvinnan. Men om det beror på missförstånd eller något annat som gjorde att hon inte fick den hjälp hon behövde kan jag inte svara på. Men jag kan se att det var fyra enheter inom förvaltningen inblandade, och då ska det utredas om det skett brister i samverkan dem emellan. I så fall måste vi hitta nya arbetssätt, säger Maria Sjödahl.
Jag har även varit i kontakt med den andra systern från familjen som reste till Islamiska staten. Hon vill inte vill låta sig intervjuas.
Fotnot: Yasmin och Ahmed är fingerade namn