Våldsam slutstrid i Hongkong – studenterna fruktar massaker

Uppdaterad 2019-11-19 | Publicerad 2019-11-18

HONGKONG. De dova knallarna från polisens kortpipiga tårgasgevär möts av ljudet av krossat glas och lågor som slår upp när studenterna svarar med bensinbomber.

Det vi ser nu kan vara slutstriden i en snart sex månader lång kamp om Hongkongs framtid.

Vi går längs Nathan Road i turistkvarteren i Kowloon som kantas av märkesbutiker, lyxhotell och restauranger. Men där det en normal kväll skulle vara full aktivitet av shoppare och tätt mellan kofångarna i trafiken omges vi istället av horder av ungdomar med delvis maskerade ansikten som bygger barrikader av gatsten och långa bambustörar. Inga bilar kan köra här. Gatan påminner mest av allt om en krigszon.

En annan grupp unga pojkar och flickor häller precis intill mig ut innehållet i läsk- och ölflaskor och återfyller med bensin och andra vätskor. De tillverkar brandbomber som levereras till dem som står längst fram i frontlinjen och slåss med polisen.

På andra sidan gatan är en grupp i färd med att banka och bända bort gatstenar från de breda trottoarerna. Stenarna läggs ut för att blockera gatan för polisbilar och andra transporter och samtidigt vara ett vapen för studenterna.
Den kraftiga eskaleringen de senaste dagarna beror på at polisen slagit en järnring runt stadens Polytekniska universitet som ligger alldeles i närheten.

Polisen verkar se det som ett gyllene tillfälle att kunna gripa kärntruppen bakom det som myndigheterna ser som illegala protester. Illegala eftersom polisen slutat utfärda demonstrationstillstånd. Men studenterna har tiotusentals anhängare utanför universitetet som vill visa att det inte hjälper. Polisens aktion har tvärtemot syftet lett till större demonstrationer.

- Jag har kommit hit för att försöka rädda studenterna som sitter instängda på universitetet, berättar Leo, 22 år.

Han bär ett svart munskydd som också täcker näsan. Han pratar lugnt och är välartikulerad medan han hela tiden kastar blickar över axeln för att se om polisen är på väg.

– Det finns studenter inne på universitetet som är skottskadade och behöver hjälp. Ändå hindrar polisen sjukvårdare från att komma in.

Samtidigt hävdar han att polisen hindrar studenterna från att lämna universitet genom att skjuta tårgas mot alla som försöker.

Leo rättar till de avlånga glasögonen.

– Polisen använder sig av extremt övervåld. De skjuter gummikulor och ibland till och med skarpt samtidigt som de använder enorma mängder tårgas. Vi måste sätta stop för det.

I motsats tycker han att studenternas alltmer upptrappade våld är i högsta grad motiverat.

– Vår kamp började med helt fredliga metoder, förklarar han. Men myndigheterna lyssnade inte på oss. Istället fick polisen instruktioner om att använda våld för att få stopp på protesterna. Visst är det extremt att använda bensinbomber mot polisen men vi gör det för att skydda oss.

Vi avbryts av polisens högtalare där en metallisk röst uppmanar alla att lämna gatan fortast möjligt. Ingen gör någon ansats av att flytta på sig. Istället kommer två flickor med stora bambustavar under armarna som, de förstärker barriärerna med. Andra knackar mer intensivt bort nya bitar gatsten.

Det är lätt att snubbla när trottoaren utan förvarning förvandlas till en sandbädd.

”Vi vill inte ha det som Kina”

Arwen, 25 år, står längs gatan och kollar på sin telefon hur långt bort polisen är. Hon har varit med i motståndsrörelsen ända sedan den lokala regeringen i början av juni lade fram ett nytt lagförslag som skulle göra det möjligt för Kina att begära individer från Hongkong utlämnade om de var misstänkta för brott.

Det lagförslaget fick hela Hongkong att reagera som en man. Vid några tillfällen var flera miljoner människor ute på stadens gator och krävde att den nya lagen skulle dras tillbaka.

Men när Hongkongs ledare Carrie Lam till slut gjorde det i oktober var det för sent. Nu hade proteströrelsen en rad nya krav. Ett av dem var att hon måste lämna sitt uppdrag. Ett annat att en undersökningskommission måste inrättas för att utreda polisens våldsamma metoder. Demokratirörelsen vill också att Hongkongs ledare utses vid direkta val och inte som i dag av en liten grupp som dansar efter Pekings pipa.

– Vi är vana vid demokrati och frihet i Hongkong, säger Arwen bestämt. Vi vill inte få det som de har det i Kina. Där är det ytterst kommunistpartiet som bestämmer allt.

Hon arbetar som designer men vill visa sitt stöd för studenterna. Hon är en av få som går med på att låta sig fotograferas så länge hon inte går att identifiera. De flesta vägrar vänligt men bestämt. De är livrädda för att råka ut för repressalier.

Som den kostymklädde mannen som bryter mot demonstranternas vanliga klädsel. Trots att han bär en vit skjorta tvekar han inte att smutsa ner sina händer med gatstenar som han placerar ut på asfalten. Han kallar sig Mr Ng.

– Jag är it-chef. Skulle min chef veta att jag demonstrerade här skulle jag få sparken direkt. För sex månader trodde jag aldrig att sådana här scener skulle kunna utspelas i Hongkong.

”Många studenter skadas”

På andra sidan gatan är nedgången till tunnelbanestationen Tsim Cha Tsui blockerad av järnjalusier. När vår tolk kom in till stan för några timmar sedan var den fortfarande öppen. Strax därefter stängdes den till förtret för många av demonstranterna som är beroende av kollektivtrafiken för att kunna ta sig runt.

Därför har företaget MTR, som driver tunnelbanan, blivit något av folkets fiende nummer ett i Hongkong. Tunnelbanestationer vandaliseras regelbundet. Ibland sätt de i brand. Detsamma gäller företag med kopplingar till fastlands-Kina som anses stå på den lokala regeringens sida mot demonstranterna.

Ju längre norrut på Nathan Road som vi går desto glesare blir det med människor. Och så blir det kusligt tyst.

Några hundra meter fram hörs regelbundet detonationer när polisen slänger chockgranater mot demonstranter. Luften blir alltmer dimmig av tårgas som sticker i näsan och som får ögonen att svida trots att jag är flera hundra meter från där gasampullerna landat.

En kille med en gul väst som har ett rött kors på ryggen passerar. "Första hjälpen" står det med kinesiska tecken. Han har bråttom upp till frontlinjen och svarar genom gasmasken på mina frågor.

– Det är många studenter som skadas vid sammandrabbningar som den här, säger han. Polisen använder enorma mängder tårgas och många får problem att andas och med ögonen.

Han håller fram en laddning små ampuller som innehåller saltvatten som lindrar skadeverkningarna av tårgasen som ett sätt att svara på frågan vad han kan göra.

Snart hörs rop från studenterna. "Sjukvårdare, sjukvårdare". Ännu någon har blivit skadad av en gummikula eller tårgas.

Det känns som gränsen närmar sig för vad Kina kan acceptera av uppror i Hongkong.

Kinas ambassadör i Storbritannien varnade för att Hongkong går en mycket otrevlig framtid tillmötes ifall protesterna fortsätter. Häromdagen visade sig de kinesiska soldater som är placerade i Hongkong för första gången ute på gatan.

Visserligen obeväpnade och för att städa bort studenternas barrikader men det var ändå en tydlig varning om att Kinas tålamod börjar tryta och att den sista striden kan vara den som står nu.

Arwen var inte född då men hon drar direkt paralleller till massakern på Himmelska fridens torg i Peking i juni 1989.

– Då dödades en massa oskyldiga människor. När man ser hur polisen försöker stänga in studenterna på Polytekniska universitetet är det som att de försöker lösa ett politiskt problem med våld. Det känns som även det här håller på att utvecklas till en tragedi.

Hon tystnar när nya knallar ekar i natten. Garanterat inte för sista gången.


PODD: Kinakännaren: Protesterna blir allt mer radikala

I nyhetspodden Aftonbladet Daily pratar vi med Kinaexperten Torbjörn Lodén om bakgrunden till demonstrationerna i Hongkong, och reder ut varför miljoner människor gett sig ut på gatorna.
 Lyssna:  (iPhone)  Acast  Spotify

Lyssna på podden genom att
⬇️ klicka på PLAY-knappen