Känslosamt – utan att det blir kletigt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-08
Det blev gåshud.
Alltså när Viveca Sten berättade om att hennes son var tio månader innan hon kunde lyfta honom. På grund av sina svåra ryggsmärtor.
Här var det blandad kompott. Från hur hon började skriva deckare till macho-styrelser. Från kärleksförklaringar till seglartävlingen Gotland runt.
Men det funkade trots hoppigheten. För Viveca Sten hade uppenbart bestämt sig för att hålla en personlig ton, och visa känslor.
Mest berörande var när hon berättade om hur hon drabbades av diskbråck, och fick ännu mer ryggsmärtor efter en misslyckad operation. Det var när hon fött sin son och hon kunde inte fungera som en vanlig mamma. (Eller som människa över huvud taget.) Det tog nästan ett år innan hon kunde lyfta sin pojke. Sorgligt!
Hon riskerade att bli sjukpensionär som 36-åring, men började ett gigantiskt träningsprogram för att bygga upp ryggmusklerna – och det fungerade. Hon är ”envis som en röd gris”, sa hon själv.
Som ofta hos personer som varit i djup kris märktes en uppriktig tacksamhet över livet hos Viveca Sten. Över kärleken till maken, barnen, mamman, och sina jobb som författare och chefsjurist på Posten Norden.
I ”Sommar” blev denna tacksamhet inte kletig eller jobbigt hurtig, utan en sorts energikick.
Kanske för att hon också fick med ett par nypor samhällskritik. Mot de mansdominerade styrelserna. Mot vården. Mot hur flyktingar behandlas.
Eftersom resten av programmet blev lyckat, var det faktiskt okej att hon skröt lite om sina böcker på slutet.