Diktaturernas ömma tår
Tuppkammen växer på dagens diktatorer. De nöjer sig inte med att fängsla och förtrycka oppositionella.
Nu kräver de dessutom att världen ska acceptera och hålla käft.
Saudiarabiens försök att straffa Kanada är det senaste exemplet. Fast Kina leder ligan.
Det räckte med en tweet från Kanadas utrikesminister Christya Freeland för att få Saudiarabiens despot kronsprins Mohammed bin Salman att avlossa det tunga artilleriet.
Saudiarabien utvisade Kanadas ambassadör och kallades hem sin egen från Ottawa. Alla nya affärsuppgörelser frös liksom flygförbindelserna. 15 000 saudiska studenter i Kanada fick order om att återvända hem som om de vore något slags moderna slavar. Saudiska banker fick order att sälja aktier i kanadensiska företag.
Så vad hade Kanada gjort för att dra på sig denna vrede?
Utrikesminister Freeland dristade sig att uttrycka oro över att saudiska myndigheter gripit flera kvinnorättsaktivister, däribland Samar Badawi, syster till Raif Badawi, bloggaren som tidigare dömts till tusen piskrapp och tio års fängelse för att ha förolämpat islam. Hon uppmanade också Saudiarabien att omedelbart släppa syskonparet Badawi.
Saudiarabiens absurda överreaktion har ett klart syfte och följer ett mönster från andra mäktiga diktaturer.
Visar muskler
Mohammed bin Salman vill skicka en signal till hela den liberala världen att han inte tänker acceptera att de blandar sig i landets "interna angelägenheter".
Det spelar ingen roll i fall Saudiarabien begår övergrepp mot sin egen befolkning. Omvärlden ska hålla tyst och inte kritisera. För då kostar det.
Sverige fick 2015 utstå en liknande behandling sedan utrikesminister Margot Wallström kallat Saudiarabien för en diktatur men reaktionen var inte lika våldsam som i Kanadas fall.
Det är ingen vild gissning att det starka stöd som USA:s president Donald Trump gett Saudiarabien bidragit till att Mohammed bin Salmans känner sig mer trygg i att visa musklerna mot västvärlden. Men det följer också en allmän trend där auktoritärt ledarskap fått ett uppsving samtidigt som demokrati som styrelseform befinner sig i kris.
Diktatorer har fått en ny självsäkerhet. De är övertygade om att den liberala världsordningen är på väg att kollapsa och att framtiden tillhör dem.
Straffade Norge
Främste företrädare för den här skolan är Kina. Vi minns alla Kinas våldsamma reaktion när den norska Nobelkommittén delade ut fredpriset till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. För denna fräckhet hämnades Kina på Norge genom att frysa relationerna på nästan alla plan i flera år.
Ett mer näraliggande exempel är den svenskkinesiske bokförläggaren Gui Minhai som Kina kidnappade i Thailand och sedan ställde inför rätta i Kina. Något både den svenska regeringen och människorättsgrupper i Sverige och utomlands protesterat mot. Kina har svarat med att attackera svenska medier och försöka påverka deras rapportering om Gui Minhais fall. En varning till andra länder att inte lägga sig i.
Den här typen av beteende riskerar att sprida sig.
Andra auktoritära regimer har skyndat till Saudiarabiens försvar. Ryssland klagar över att Kanada agerar utifrån en position där man hävdar "moralisk överlägsenhet". En angreppsvinkel som blivit allt vanligare. Auktoritära ledare står upp för att deras system är lika bra som demokrati.
Risken är också i ökad utsträckning att den liberala världen faller till föga och inte vågar ta striden.
Bedövande tystnad
Kanada har vädjat om omvärldens stöd gentemot Saudiarabien men än så länge har det varit minst sagt halvhjärtat. USA har sagt att man inte vill blanda sig i. EU hänvisar till att man vill ha fler detaljer om fängslandena och avstår under tiden från att sluta upp på Kanadas sida.
Denna öronbedövande tystnad från Kanadas vänner skickar signalen till Mohammed bin Salman och andra envåldshärskare att deras taktik betalar sig.