Amerikanska trupper strömmar mot Europa
Uppdaterad 2022-03-04 | Publicerad 2022-03-03
SAVANNAH. Smekmånaden är över. Ryggsäcken packad, vapnet på axeln.
Strax avfärd: Mot Europa, mot ovisshet.
Nygifta Michael, 23, och Marissa, 22, är två av tusentals amerikanska soldater som president Biden skickar till andra sidan Atlanten för att avskräcka Putin från att utvidga kriget i Ukraina västerut.
– Det är galet och läskigt på samma gång, säger Marissa Elizardo.
Marissa gräver innanför den kamouflagegröna jackan och lirkar fram halskedjan.
Intill identitetsbrickan, med sitt namn och blodtyp, har hon hängt sin nya vigselring.
Den enda personliga pryl hon tar med till Europa.
– Just nu är jag… jag vill inte säga chockad, men orolig. Framförallt på grund av den stora ovissheten, säger Marissa.
Hon och Michael gifte sig i höstas. De håller varandra i hand i en sal på Hunter Army Airfield, ett militärt flygfält i delstaten Georgia. Bakom ryggarna ringlar osorterade rader med unga soldater.
Några bara 19 år. Med ett gevär, M4:an, över axeln. En del ligger på golvet med ryggsäcken som huvudkudde. Käkar mellanmål. Ringer ett sista samtal hem. Andra är småbarnsföräldrar som just sagt hej då till barnen, på obestämd tid.
Flera av dem var nyligen på uppdrag i Sydkorea. Efter sju månader är det dags att åka igen, till deras familjers förtvivlan.
– De var definitivt upprörda över hur fort allt har gått. Men de vet att vi är militärer, och att vi skickas när vi behövs, säger Michael Elizardo.
”Helt overkligt”
En vecka har gått sedan Ryssland invaderade Ukraina. En attack som hotar hela den internationella världsordningen som byggts efter andra världskriget.
Michael säger att han knappt kunde tro sina ögon när han såg bilderna på ryska missiler över de ukrainska städerna.
– Det var helt overkligt. Det är första gången i vår generation som något så stort, och historiskt på det sättet. Surrealistiskt, säger han, och får medhåll från Marissa.
– Det var chockerande, särskilt när man inte vet vad som ska ske härnäst. Det är galet och läskigt på samma gång, förklarar hon.
Timmar efter Rysslands attack inletts, förklarade president Biden att ytterligare 7000 amerikanska soldater beordras till Europa för att stärka Natos försvar på östflanken.
Samma dag fick makarna Michael och Marissa besked om att åka. Det har varit långa, intensiva dagar sedan dess för att göra sig redo.
Mobiliserar i Nato-länder
Biden har hela tiden varit tydlig på en punkt: Amerikanska styrkor kommer inte under några omständigheter att gå in i Ukraina och strida mot ryska trupper.
Det skulle kunna bli gnistan till ett världskrig, har presidenten varnat.
– Våra styrkor åker inte till Europa för att slåss i Ukraina, utan för att försvara våra Nato-allierade, i händelse av att Putin bestämmer sig för att fortsätta västerut, sa Joe Biden i sitt ”State of the Union”-tal till nationen natten mot onsdagen.
Istället mobiliserar amerikanska styrkor – på marken, i luften, till havs – i länder runt om Ukraina: Polen, Rumänien, Lettland, Estland, Litauen. Länder som är medlemmar i försvarsalliansen Nato.
Från militärbasen Fort Stewart i Georgia skickas 3 800 från amerikanska försvaret. Soldaterna har fått höra att det kan röra sig om sex månaders stationering. Men det kan bli kortare, eller längre. Det beror på Moskvas agerande den närmsta tiden.
Exakt vad de kommer delta i för uppdrag i Europa är ännu oklart. Enheten kommer inledningsvis skickas till Tyskland, för att delta i militärövningar. Beroende på vad som sker kan soldaterna sedan skickas vidare till Östeuropa.
Men framförallt är de en del av en kraftuppvisning, för att avskräcka Putin från ytterligare aggression.
Känslosamma avsked
Känslorna bland de som lämnar Georgia är blandade, säger befälhavare Charles Costanza.
Minst sagt.
– Yngre soldater, som kanske aldrig skickats på uppdrag förr, är superuppspelta. Men de som har familj, som precis kom tillbaka från andra uppdrag – där är det mer motigt. De vet att de är en del av armén, och gör vad vi än ber dem att göra, men det är tufft när de kommit hem nyligen.
För att motverka stress, i stunder av ovisshet, försöker han kommunicera så mycket han bara kan med soldaterna, förklarar befälhavaren. Att vinka av dem med en knytnävsdunkning vid flygplanet kan vara rätt känslosamt.
– Särskilt för de yngre soldaterna, man kan se det i deras ögon, om det är första gången de skickas ut. Vi försöker bara försäkra dem om att allt kommer bli okej.
Varken Michael eller Marissa Elizardo vill uttala sig om storpolitiken. Som vad de tycker om USA:s besked om att inte ingripa militärt i Ukraina?
Eller om de tror över att kriget ska spilla över i närliggande Nato-länder – vilket i så fall skulle leda till att USA per automatik dras in i konflikten. Då skulle två militära supermakter stå öga mot öga mot varandra.
Men de medger att de är oroade. Samtidigt som de är bestämda, motiverade.
– Jag är angelägen att komma fram nu, för att åstadkomma det som måste göras. Att hålla huvudet kallt. Och att ha min make vid min sida hjälper, säger Marissa och sneglar mot Michael.
”En del av något historiskt”
I salen börjar befälhavare läsa upp namn från en lista: Chambers, Davis, Johnson.
”Närvarande!”, ropar soldater och pilar mot dörren.
Marissa och Michael är sist kvar. De snor åt sig packningen från marken, kutar för att hinna ikapp. De vill försöka hitta en plats bredvid varandra på planet.
Innan de lämnar USA säger Marissa att hon känner som om hon står inför något livsomvälvande. Kanske inte på kort, men på lång sikt.
– På sätt och vis känns det rätt häftigt. Jag tror vi är en del av något historiskt.
