Krig mellan två Nato-länder en omöjlighet - eller?
Ett krig mellan två Nato-länder känns som en omöjlighet.
Men i Syrien strider USA-stödda trupper just nu mot Turkiet.
Om inte detta får ett snabbt slut kan resultatet bli en farlig konfrontation mellan Donald Trump och Tayyip Erdogan.
Ena halvan av Syrien är som ett hjälplöst, fällt byte. Rovdjuren har redan plockat åt sig rejäla bitar av kadavret men bråkar fortfarande om de attraktiva bitar som återstår att slicka i sig.
Turkiet och USA må båda vara med i Nato men deras intressen i Syrien är delvis helt motsatta. Nu när Islamiska staten är militärt besegrad i Syrien har Turkiet ansett tiden mogen att försvara sina säkerhetspolitiska intressen även om det innebär en konfrontation med USA.
USA har till stora delar hållit sig utanför markkriget i Syrien. Det har varit möjligt sedan man i kurdiska YPG hittade en partner som var villig att strida på marken mot USA:s fiende nummer ett, Islamiska staten.
Problemet är att Turkiet betraktar YPG som en terrororganisation. President Erdogan har mycket motvilligt accepterat kurdernas roll i kampen mot IS men vill att USA avbryter samarbetet nu när IS inte längre utgör något militärt hot.
Surnade till
När USA i stället verkade signalera att man ville utöka samarbetet genom att bilda en gränsstyrka ihop med kurderna för att försäkra sig om att IS inte kan komma tillbaka, surnade Erdogan till rejält.
Resultatet är ny front i kriget där Turkiet attackerat den kurdiska enklaven Afrin både på marken och från luften. Afrin hänger inte ihop med de övriga, större områden i nordöstra Syrien som kurderna kontrollerar. Men Ankara fruktar att YPG vill försöka lägga beslag på hela norra Syrien, ända fram till Medelhavet.
Det hela kompliceras av att USA har cirka 2000 soldater på plats i de kurdiskkontrollerade områdena i Syrien, även om de inte är i Afrin. Men varje utökning av den turkiska offensiven innebär en risk för att turkiska och amerikanska trupper hamnar i direkt strid mot varandra.
Rött skynke
För Erdogan är kurderna ett rött skynke eftersom han på hemmaplan ligger i krig med PKK, en väpnad kurdisk grupp som vill få till ett självständigt Kurdistan. Ett mål som de delar med kurder i Syrien, Irak och Iran. Helst av allt vill kurderna ha ett sammanhängande Kurdistan som omfattar delar av de fyra länderna.
Något Turkiets president definitivt inte tänker tillåta. Inte ens om det innebär att han måste utmana USA.
Han räknar också kallt med att om USA måste välja mellan Nato-medlemmen Turkiet och YPG så är det Turkiet som drar längsta strået.
Förmodligen har Erdogan rätt i den analysen.
Turkiet har en formidabel militärmakt och är en extremt viktig bundsförvant för USA och för Nato. Även om man har olika åsikter om Syrien, mänskliga rättigheter och en rad andra frågor så är de strategiska övervägandena viktigare.
Buffertzon
Man kan se det i de relativt svaga amerikanska reaktionerna på den turkiska offensiven där USA uppmanar Turkiet att "visa återhållsamhet".
Vad Erdogan vill uppnå är att USA distanserar sig från YPG så att Turkiet vid sin gräns kan upprätta en buffertzon mot kurderna inne i Syrien.
Det är inte enbart av välgörenhet som kurderna så lojalt ställt upp på USA:s sida. Tack vare kriget har de i praktiken lyckats få ett självstyre i Syrien. Att ha USA som bundsförvant ger dem också ett visst skydd mot Turkiet och andra.
Rimligen är de nu rätt alarmerade över att USA inte agerat tuffare mot Turkiets offensiv i Afrin.
Väger tungt
Samtidigt borde de inse att USA ser samarbetet med YPG som rent strategiskt. USA har inget intresse av kurdisk självständighet eftersom det skulle ha en destabiliserande inverkan på hela regionen.
Det som slutgiltigt kommer att bestämma USA:s agerande är risken för att IS eller någon annan islamistisk terrorgrupp åter ska få ett starkt fotfäste i inbördeskrigets Syrien. I ett sånt läge väger kampen mot terrorn lika tungt som vikten av goda relationer med Turkiet.
