De svenska IS-barnen måste ut ur lägret – innan det är för sent

Jag vet inte exakt vad jag hade väntat mig när jag i förra veckan reste till al-Hol i nordöstra Syrien.

En humanitär katastrof förstås, men vid sidan av den, kanske också en ridå. Något som, efter fem års strider och brott mot mänskligheten, markerade slutet på terrorsekten IS. Sista scenen i den sista akten.

Sådan var nog min förhoppning. Den grusades.

Sedan 2014 har jag skrivit mer om den Islamiska staten än om någonting annat. Jag har tillsammans med Aftonbladets Kristina Edblom gjort två stora kartläggningar av anhängare, finansiärer och rekryterare i Sverige. Jag har träffat och intervjuat flera sympatisörer. Unga män som själva svurit terrorsekten trohet.

Framför allt har jag mött hundratals människor som flytt undan blodsvågen och den svarta flaggan.

1 av 4 | Foto: MAGNUS WENNMAN
Över 60 svenska barn finns i al-Hol och i nuläget vet ingen vad som kommer att hända med dem.

– De avrättade min son, sa en kvinna som återvänt till sitt hem utanför Mosul bara timmar efter att islamisterna tryckts tillbaka hösten 2016.

– De har tagit allt jag äger, sa en man som bar sin mor på ryggen utanför den kurdiska staden Kobani vid samma tid året innan.

– Det finns ingenting att återvända till, sa en småbarnsmamma som just kom i land efter den livsfarliga färden från Turkiet till den grekiska ön Samos.

De var människor som tvingats på flykt, samtidigt som tiotusentals anhängare reste i motsatt riktning för att slåss för och befolka kalifatet, IS medeltidsutopi.

Ingenting kan ursäkta den som gjorde det valet. Han eller hon har blod på sina händer.

I al-Hol trodde jag att jag skulle förnimma en känsla av ånger. Ett uppvaknande och uppgivenhet inför den verklighet som nu kommit i kapp och som krossat drömmen om ett islamistiskt rike med medeltida lagar.

I stället möttes vi av stenkastning och hat.

1 av 4 | Foto: MAGNUS WENNMAN
Sedan december förra året har al-Hols läger vuxit från omkring 9 000 invånare till 77 000

I den mån det finns ånger, det måste det rimligtvis göra inne i några av de smutsiga tälten, trycks den tillbaka av en självutnämnd religiös polis, al Hisbah, som med hot och våld ser till att IS regler efterlevs även i fångenskap. Tält har bränts ner och kvinnor som inte täckt sig tillräckligt mycket har misshandlats.

Lägret är omringat av militärer, ändå är säkerheten porös. Den som verkligen vill smuggla in en självmordsväst i al-Hol kommer att lyckas. Jag befarar att det kommer att hända snart.

 

På den platsen växer mellan 60 och 80 barn med rötter i Sverige upp. De har inte upplevt något annat än krig. Nu lever de i fångenskap på svältgränsen och fortfarande med IS hatiska ideologi som enda ledstjärna.

Jag kom att tänka på vad en IS-sympatisör en gång sa till mig. Det var i samband med terrorrättegången i Göteborg där två män stod åtalade, och senare dömdes för, att ha deltagit i avrättningen av två fångar i Syrien.

– Du kommer aldrig förstå mig, du och jag tänker tvärtom. Allt jag tycker är rätt tycker du är fel, sa han.

Allt jag tycker är rätt tycker du är fel

I rättsalen hade vi just sett en video på två män som fick sina halsar avskurna med kniv. Jag tittade bort, men hörde ljudet och kommer aldrig att glömma det. Mannen tycktes närmast oberörd.

Om barnen i al-Hol tillåts bli vuxna där, är risken stor att de blir som han. De är på god väg.

 

IS har förlorat sitt fysiska territorium i Irak och Syrien där de som mest styrde över åtta miljoner människor. Den militära segern av de USA-backade styrkorna är av sådan magnitud att ingenting borde kunna resa sig ur den.

Ändå är det just rädslan för pånyttfödelsen jag har med mig hem.

IS är inte borta: bombningarna som dödade minst 250 personer i Sri Lanka visar att ideologin ekar globalt och i Syrien och Irak finns sovande celler som genomför regelbundna självmordsattacker.

 

Samma dag som vi lämnar al-Hol gör IS ledare Abu Bakr al-Bagdadi ett plötsligt videoframträdande efter att ha varit tyst i fem år. Han har dödförklarats gång på gång, men av allt att döma lyckats undkomma de tusentals ton bomber som regnat över hans självutropade rike.

al-Bagdadi hyllade attacken på Sri Lanka och utlovade hämnd på västvärlden som slagit kalifatet i spillror.

Världen har stått enad i kampen mot den Islamiska Staten, men väldigt lite har gjorts för att förbereda det som ska ta vid. Ur det vakuumet kan en man som al-Bagdadi finna ny kraft att mobilsera.

Det är historien som upprepar sig.

Den del av al-Hol där de utländska kvinnorna lever med sina barn tillåts vi endast se på håll. Bara beväpnade vakter får röra sig där hatet är som starkast.

Foto: MAGNUS WENNMAN
Aftonbladet fotograf Magnus Wennman och reporter Erik Wiman på plats vid al Hol-lägret i Syrien.

avErik Wiman

ARTIKELN HANDLAR OM