Äntligen är jag kär i någon jag funkar med
Jag har trott att jag haft koll, att jag haft kontroll på situationen och att jag känt mig själv och vet vad jag behöver. Men fasen, vad fel jag har haft! Och förstår ni hur den insikten träffar som en nyårsraket i ögat, jag som sitter i radio och tv och utger mig för att vara bra på relationer!
Till exempel så har jag länge levt i villfarelsen om att jag vill bråka, att jag är sån, att jag behöver bråk. Bråk, krångel och motstånd för att funka. Men varför hittade jag då aldrig någon harmoni, varför har det varit så tungt och svårt att ha en kille? Varför har många av mina försök till förhållanden varit så kaotiska och som långa, olidliga resor mot hopplöshet?
Kanske har jag just fått hjälp att hitta svaret? Jag har träffat en ny kille. (Som trogna krönikeläsere vet, så har jag och mitt fina ex Ola gjort slut för kanske ett halvår sen.)
Och för första jävla gången så bara stämmer det. Och allt jag hoppats och önskat finns plötsligt inom räckhåll. I relationsrådet (i P3) har jag vecka efter vecka gett våra lyssnare samma uppmaning: ”Nöj dig inte med nån halvmesyr! Det finns någon bra för alla, vänta tills du träffar någon du verkligen, verkligen passar med ... nån som du inte behöver spela spel inför, någon som du inte behöver kompromissa för ofta med.”
Men har jag verkligen varit säker på att det även gäller mig? Att jag skulle kunna hitta någon att för fasen på riktigt må bra med? Visst har jag varit superkär och känt ”duochjagmotvärlden-passionen”, men aldrig under stabila former. Jag har alltid haft den där gnagande förhållandeoron, oro över framtiden och om det verkligen är rätt.
Nyligen gick det upp för mig att jag nog aldrig provat balans och harmoni förut, mest bara kämpat med någon, aldrig mått bra. Min kompis David sa en gång till mig: ”Jag fattar inte hur man kan basera sitt liv och sina relationer på vem man råkar bli kär i, man kan ju bli kär i vilken idiot som helst.”
Då fattade jag inte riktigt vad han menade men det gör jag nu. Jag har alltså blivit kär i någon som jag funkar med för första gången och det är läskigt och ovant, men härligt. Att liksom vakna utan ångest, att vara säker utan att ta förgivet. Att samarbeta i stället för att kämpa och motarbeta. Att vara trevlig utan att anstränga sig, att inte ha baktankar eller behöva gå runt och hinta ständigt. Och nu inser jag, det måste vara detta den där relationsråds-Kitty har tjatat om hela tiden, tack så mycket, Kitty!