Macron vill ta över som Europas starke man
Platsen som Europas ledare är vakant nu när Angela Merkel lämnar scenen i slowmotion.
Ingen tvekan råder om att det är Frankrikes Emmanuel Macron som vill ta över den.
Senaste beviset är hans debattartikel som publiceras samtidigt av dagstidningar i alla EU:s 28 medlemsländer.
Det är inte så mycket vad Macron skriver som betyder något utan det faktum att han tre månader före EU-valet försöker ikläda sig ledarrollen i Europa.
Det är han som besitter förmågan att peka ut en tydlig riktning i en situation när EU är hotat, ifrågasatt och på defensiven. Det är han som vågar tro på Europatanken i ett läge när populister och nationalister stormar fram i opinionen och hotar att riva ner EU inifrån.
Det är Macron som har svaren i form av en vägkarta för Europas förnyelse.
Åtminstone om man får tro honom själv.
Den franske presidenten försöker höja sig över mängden i ett läge då han varit hårt pressad på hemmaplan av proteströrelsen Gula västarna. Protesterna gäller höjningar av bensin- och dieselpriser men i grund och botten är det en revolt mot politikerna och den ekonomiska eliten som skapat ökade klyftor i ett läge då Macron lovade att utjämna dem.
Oprövat kort
Samtidigt försöker den franske presidenten utnyttja det maktvakuum som uppstått i Europa.
Angela Merkel är visserligen fortfarande förbundskansler i Tyskland men hon sitter sin sista period i en koalitionsregerring som kan falla när som helst. Hon har redan avgått som partiordförande för kristdemokraterna. Hennes efterträdare är ett oprövat kort utan erfarenhet av den internationella scenen.
Storbritannien är tänkt att lämna EU om tre veckor. Oavsett om det sker i tid eller blir uppskjutet så är premiärminister Theresa May kraftigt försvagad och britternas tidigare givna ledarroll i Europa allvarligt underminerad.
I Italien, EU:s fjärde största ekonomi, styr en kombo av höger- och vänsterpopulister som utsett Macron till sin huvudfiende.
Europa är på väg att bli roderlöst och Macron vill vara den som tar över i styrhytten.
Med ett antal konkreta förslag slår han vakt om ett gemensamt Europa samtidigt som han föreslår förändringar som skulle kunna locka till sig en del av de missnöjda väljare som annars tänker lägga sin röst på populister vid EU-valet i maj.
Gemensam asylbyrå
Macron förespråkar en anpassad minimilön i hela EU. Han vill förbjuda hatbudskap på nätet och införa en gemensam polisstyrka och asylkontor.
Han vill kasta ut länder från Schengensamarbetet som inte ställer upp på en gemensam asylpolitik, det vill säga Ungern och stora delar av övriga Östeuropa. Men han vill också stärka EU:s yttre gränser.
Han sammanfattar sin plan i tre ord: Frihet, skydd och framgång.
Inte många europeiska ledare skulle komma på tanken att skriva en debattartikel i EU:s alla medlemsländer och tala direkt till Europas alla medborgare. Det krävs både stort självförtroende och en viss arrogans för att lyckas med det.
Macron visade redan när han blev vald till president för knappt två år sedan att han lider av ett Napoleonkomplex. När han skulle hålla sitt segertal byggdes det hela upp med en lång promenad över Louvrens pampiga grusgångar. I den mörka kvällen lyser starka strålkastare upp Macron hela vägen till talarpodiet. Trots Macrons relativa ungdom fanns det ingen falsk blygsamhet över hans uppträdande. Alla ska se vem som är stjärnan.
Arrogant
Ända sedan dess har Macron försökt få med sig Merkel på sina idéer om ett mer centraliserat Europa. Med begränsad framgång.
Tyskland och Frankrike har traditionellt bildat ett tandempar som hållit i taktpinnen i EU. Medan Storbritannien stretat emot försöken att ge mer makt åt Bryssel. Nu ser det ut som Macron inte backar för att ta på sig en ensam ledarroll när britterna lämnar och Tyskland verkar mer villrådigt än på länge.
Initialt har Macron fått stöd för sina tankegångar från bland annat Belgien och Finland. Kanske räcker hans utspel till för att segra i EU-valet över huvudmotståndaren högerpopulisten Marine Le Pen. Mer tveksamt är om den kyligt arrogante fransmannen kan vinna övriga Europa.
Många oroas över EU:s existentiella kris och inser att det krävs förnyelse men det är allt färre vid sidan av Macron som ser utvägen i form av mer makt åt Bryssel.