”Jag var flicka – född i en pojkes kropp”

Cecilia Gustavsson

Lina, 45, behöll hemligheten - ända tills nu

Skolchefen Lina Axelsson Kihlblom, 45, har burit på en hemlighet hela sitt liv.

– Jag föddes i en pojkes kropp.

Plötsligt satt hon i tv och berättade, och alla fick veta.

Lina Axelsson Kihlbloms omgivning har inte vetat om att hon gjort en könskorrigering. Förrän nu. På bästa sändningstid i "Skavlan" avslöjade hon att hennes kropp opererats från manlig till kvinnlig.

– Jag har bara fått positiva reaktioner, folk är glada och rörda och främmande människor ville kramas, berättar hon när vi ses på hennes arbetsplats i Haninge.

Dokumentärer i SVT

Lina Axelsson Kihlblom blev känd för svenska folket i en rad dokumentärer i SVT, "Rektorerna", följt av "Rektorn". Mot alla odds lyckades hon lyfta elevernas resultat i Ronnaskolan, Södertälje - en skola som många tappat tron på.

I dagarna kommer hennes bok "Kommer du tycka om mig nu?". Där skriver hon om sin livsresa från den anpassningsbara, udda tonåringen till den framgångsrika yrkeskvinnan.

– Jag vill visa att det finns något annat bakom den här fina ytan. Att människor är olika och att vi alla kan vara lite tilltufsade och svaga.

Redan när Lina var fem år kände hon: Jag är född i en pojkkropp, och det är fel.

– På sätt och vis har jag sluppit grubbla över min identitet, jag var genast bombsäker på att jag var flicka. Min familj var konstnärlig och fri av sig, och ingen frågade något om mig. Men ganska tidigt förstod jag att jag inte skulle prata om hur jag kände.

Avsky för kroppen

I stället följde år av anpassning. I boken beskriver Lina hur hon kände en enorm avsky för allt som var manligt med hennes kropp. Lina älskade att sy, och balanserade sin klädstil så nära tjejig som hon kunde. Helst umgicks hon med flickor.

– Många såg mig nog som könlös, och det gjorde mig glad. Det betydde att jag var på rätt väg.

Ibland var skoltiden hård. Elever skrev i skoltidningen att hon var transvestit. Några försökte dra ner hennes byxor i matsalen. Lina tvingades vänja sig vid glåpord.

Under intervjun vill hon inte poängtera problemen, tvärtom. Hon är en sällsynt positiv och driftig person som inte vill dröja vid det svåra mer. Var den kraften kommer ifrån vet hon inte riktigt.

–  Jag har inte haft ett tragiskt eller svårt liv, bara vissa utmaningar. Men vem har inte det?

Hur hade du det med kärleken?

– Som ung hade jag ingen relation. Gud nej! Jag ville knappt titta på min kropp. Liksom alla andra var jag förälskad, men jag visste att det var omöjligt. Jag fick skjuta upp det där spännande. Men jag tänkte att min tid kommer.

För när Lina var tio år fick hon det hopp som hon behövde för att stå ut: Hon läste en artikel om könskorrigering. Hon förstod att hon inte var ensam, och operationen blev hennes självklara mål. Hon drömde om tiden "Där framme", när hon äntligen skulle bli sig själv.

När hon var 19 år, 1989, gick hon resolut till en psykolog och bad om hjälp. Fem år senare gjorde hon könskorrigeringen som gjorde henne formellt till kvinna.

Hur kändes det efter operationen, att ha fått rätt kropp?

– Efter att ha levt med det i mitt huvud så länge var det en känsla av självklarhet. Då passade jag in i verkligheten. Jag kände lugn och stillhet.

Det svåra var dåtidens krav på sterilisering, nu borttaget sedan två år.

– Det var ett enormt lidande. Att någon ska säkerställa att ingen del av mig, den här unika människan, får leva vidare... Det är att bygga in en förnedring.

Har du berättat om din bakgrund i kärleksrelationer?

– Ja, på senare år, när jag märker att det blivit allvar. Det har faktiskt nästan aldrig varit ett problem.

Lina har varit gift i fem år. Paret adopterade två döttrar, i dag sex och sju år.

Hade svårt i skolan

I dag har Lina gått juristlinjen och flera andra utbildningar. Hon har bott utomlands i tio år och haft olika höga positioner. Hon sitter i Skolkommissionen och är en ledare som många ser upp till.

Men vägen dit var lång. Inte bara för att hon visste att hon egentligen var en flicka - hon hade också svårt att hänga med i skolan. Det som i dag skulle diagnosticerats som dyslexi kallades "läs- och skrivsvårigheter". Och vissa saker - som multiplikationstabellen - fastnade helt enkelt inte.

I sexan bestämde hon sig för att det fick vara nog. Hon skulle bli bäst i klassen.

– Jag kände att jag höll på att bli en som var "dålig i skolan", det ville jag inte.  Det hängde ihop med det andra: Jag kunde inte både vara konstig och verka korkad.

Sagt och gjort. Lina mer än hårdpluggade. I nian hade hon toppbetyg. Hon insåg att det går att sätta upp mål, och nå dem. Det har hon fortsatt med hela livet. Som när hon sökte och fick rektorsjobbet på Ronnaskolan.

Trygghet viktigast

I dokumentären ses hon stanna i korridorerna och peppa eleverna med sitt "Det är klart att du kan!" och "Ni är jätteduktiga!".

När hon börjar prata om skolans värld pratar hon extra snabbt och engagerat. Ett ord hon återkommer till hela tiden är "trygghet".

Speglar din egen bakgrund din syn på eleverna och skolan?

– Absolut. Jag ser att alla elever har potential för att lyckas väldigt bra. Det är sammanhanget vi skapar runt dem som avgör hur väl de kommer att prestera. Nu är rädslan för låga betyg och utslagning en del av samhällsstrukturen, och det är fruktansvärt.

Vad är ditt nya mål, "Där framme", för dig nu?

– Att ha en skola där elever är trygga och känner att de har en plats i samhället.