Han blev först i landet med aids
40 år sedan han fick den första aids-diagnosen i Sverige
Publicerad 2022-10-25
I oktober 1982 gjordes den allra första journalanteckningen om aids i Sverige.
Det var norrmannen Roar Klingenberg som då blev Sveriges första fastställda sjukdomsfall.
– Allt stämde överens med det jag hade läst i rapporterna från USA och jag skrev i journalen att "mannen verkar ha det som i USA kallas aids", säger läkaren PehrOlov Pehrson till norska ABC Nyheter.
Hösten 1982 tog sig Roar Klingenberg till Roslagstulls sjukhus i Stockholm. Läkaren Pehr-Olov Pehrson som var den som tog emot honom har berättat hur han var mager och blek.
– Han var knappt 40 år när jag träffade honom. Han hade gått ner väldigt mycket i vikt, han var trött, han hostade, hade feber och såg allmänt eländigt ut, har Pehr-Olov Pehrsson berättat i en intervju med Sveriges Radio.
Stora lymfkörtlar
Roar Klingenberg jobbade på Café Opera. För läkaren på sjukhuset berättade han att han hade mycket att göra på jobbet, sov lite, rökte mycket och var så stressad att han knappt hann äta. Han hade en rad egna förklaringar på sina symtom.
Pehr-Olov Pehrson fattade snabbt misstankar om att det rörde sig om det nya immunbristviruset som han hade läst om i medicinska tidskrifter.
– Han hade stora lymfkörtlar, som vi hade läst var ett tidigt symtom på aids. Han hade alla tecken på den speciella lunginflammationen Pneumocystis pneumoni, samt en långvarig torrhosta, feber och trötthet, har han sagt till ABC Nyheter.
– Allt stämde överens med det jag hade läst i rapporterna från USA och jag skrev i journalen att ”mannen verkar ha det som i USA kallas aids”.
Det fanns inga tester som kunde påvisa aids i Sverige. Man tog prover för att utesluta andra möjliga diagnoser. Lungröntgen visade att det inte rörde sig om tbc, men det krävdes flera utredningar och återkommande besök innan han fick aids-diagnosen.
Kunskapen om sjukdomen var alltså mycket begränsad. Året innan, 1981, berättade läkare i USA hur de stod handfallna när till synes friska, unga personer drabbades av infektioner och blev allvarligt sjuka på ett sätt som bara personer med allvarlig immunbrist skulle bli.
Flest drabbade i USA
Många som drabbades var homosexuella män och narkomaner. Från början kallades sjukdomen därför gay related immunodeficiency, grid.
Det var först den 24 september 1982, en månad innan Roar Klingenberg för första gången mötte Pehr-Olov Pehrson på Roslagstulls sjukhus, som CDC, den amerikanska folkhälsomyndigheten, använde termen aids. Aids står för ”acquired immunodeficiency syndrome” eller ”förvärvat immunbristsyndrom” på svenska.
Mellan juni 1981 och september 1982 rapporterades 593 fall i USA varav 243 redan hade dött när CDC gick ut med aids-diagnosen. CDC konstaterade att den nya sjukdomen var vanligast i San Francisco och New York. Där var det tio gånger högre risk att drabbas än i övriga USA. Ett till två nya fall diagnostiserades varje dag. I 50 procent av fallen hade patienterna lunginflammation och i 30 procent av fallen en form av hudcancer, Kaposis sarkom, som orsakar mörka fläckar på huden.
Roslagstulls infektionssjukhus hamnade i framkant för vård av aidssjuka patienter. ”På Roslagstulls sjukhus fick vi kämpa för ett värdigt bemötande av dessa utsatta människor, för att trösta och lindra när vi inte kunde bota”, har Pehr-Olov Pehrson själv skrivit i Aftonbladet.
Roar Klingenberg hade levt i fem år tillsammans med modedesignern Sighsten Herrgård innan de skildes i slutet av 1970-talet. De förblev dock nära vänner in i det sista. Sighsten Herrgård fanns vid hans sida fram till Roars död.
”Vägrade acceptera”
Fem år efter att Roar fått diagnosen, i juli 1987, skulle Herrgård gå ut och berätta att han också hade aids. Diagnosen hade han fått på våren samma år. Han blev den första offentliga personen i Sverige som pratade om den väldigt dödliga men kraftigt stigmatiserade sjukdomen. Då, 1987, var den beräknade livslängden för de som insjuknat i aids två år. Av totalt 130 kända aidsfall i Sverige sedan 1982 var 71 döda i juli 1987, rapporterade SvD.
– När Roar var döende, vägrade jag acceptera det, sa Sighsten Herrgård i sin sista intervju 1989, i gaytidningen Reporter.
Han fortsatte:
– En läkare spände ögonen i mig och sa att jag måste inse fakta, men jag fick ingen att tala med. När jag fick veta att jag själv var smittad, fanns inte heller någon att snacka med och när jag blev sjuk fanns inte heller någon.
Roar Klingenbergs syster Tove Klingenberg har berättat för norska ABC Nyheter att hennes två år äldre bror en kort period jobbade i modebranschen i Stockholm på 1970-talet. Där hade han träffat Sighsten Herrgård och de blev ett par som levde tillsammans.
Det var först julen 1982 som hon fick höra att Roar var sjuk. Tillsammans med sin mor åkte hon från Oslo till Stockholm. Då sa Roar att läkarna trodde att det kunde vara tuberkulos. Han var inlagd flera gånger, behandlades och blev bättre i perioder.
Oro och skräck
Till slut var det Sighsten Herrgård som ringde Roars mor och syster och berättade att Roar var svårt sjuk. Då åkte de till Stockholm och Roslagstulls sjukhus igen.
– Vi leddes till en del av sjukhuset där det fanns en separat dörr utifrån in till varje rum. Jag minns att alla var tvungna att bära plasthandskar, men ingen mask. Vi blev tydligt tillsagda att inte röra Roar, för på den tiden visste de inte hur sjukdomen överfördes, säger hon till ABC Nyheter.
Detta var bara början på 1980-talets aidsepidemi och den oro, skräck och hätska debatt som följde. Svenska läkare och forskare pratade om tvångsinternering i särskilda samhällen för aidssjuka och att smittade skulle märkas med tatueringar. Tidningar och tv visade bilder där döda stoppades i svarta säckar av personal iförda skyddskläder och masker.
Det första kända svenska dödsfallet kom i augusti 1983. Då hade franska forskare bara någon månad innan upptäckt att aids orsakas av ett retrovirus som infekterar och dödar vissa vita blodkroppar, så kallade T-hjälparceller. Retroviruset fick namnet hiv – humant immunbrist virus. För upptäckten fick Françoise Barré-Sinoussi och Luc Montagnier Nobelpriset i medicin år 2008.
Kyrkan var fullsatt
Roar Klingenberg kom att leva till september 1984. Han blev 42 år. Begravningen hölls i Gustav Adolfskyrkan i Stockholm och Sighsten Herrgård höll i det praktiska, tillsammans med en god vän. Roars syster Tove berättar att Sighsten förberett familjen på att många skulle komma på begravningen.
– Det visade sig att kyrkan var fullsatt, i första hand med massor av unga män, säger hon till ABC Nyheter och berättar att familjen inte kunde ta till sig att Roar dött i aids eller att han var homosexuell.
– När han sa att han hade fått aids trodde mamma att han måste ha blivit smittad via en blodtransfusion. Jag vet inte om den generationen kunde föreställa sig hur ett homosexuellt samliv såg ut, men hon var säker på att det var blodtransfusion.
I sin biografi, som Sighsten skrev efter att han själv insjuknat, skriver han om Roar: ”Det var något som tog slut i skallen på mig när han dog. Saker blev inte lika viktiga längre – eller vänd på det: vissa saker blev väldigt viktiga.”