Armén tog livet av Kirill

Valde döden för att slippa plågoandarna

helskärm

Natten mellan den åttonde och nionde juni fann förbipasserande Kirill Grigorjevs döda kropp nedanför Generalstabens byggnad i Moskva.

Den 19-årige värnpliktige hade hoppat från tionde våningen.

Kvar efter soldaten fanns ett avskedsbrev.

Kirill är det senaste offret för den grymma pennalismen i den ryska armén.

Tidningen Novaja Gazeta har träffat Kirills mamma, Alla Borisovna Vinogradova.

Här är hennes berättelse om vad som ledde fram till sonens självmord.

”Kirill föddes 1987. Då pågick kriget i Afganistan. Jag var så lycklig när Gorbatjov gjorde slut på kriget och drog tillbaka våra trupper. Det betydde ju att Afganistan inte hotade min Kirjusja. Sedan kom visserligen kriget i Tjetjenien. Men när allt började där var Kirill bara sju år. Fast jag visste ju förstås att det även utan krig inte var särskilt trevligt i vår armé.

Kirill var duktig i skolan, han tyckte om att hålla på med datorer. Och genast efter skolan kom han in på universitets bergsingenjörsprogram, på kvällstid. Men det räddade honom inte från armén. Vi hade redan planerat att Kirill, efter första kursen, skulle byta till eller söka in till ett annat universitet där han kunde studera dagtid.

Men då tillkännagav försvarsministern den nya ordningen för grundutbildningen (som innebär att färre får rätt att slippa värnplikten, övers. anm). Och vi förstod att det inte skulle gå att komma undan armén.

Tjänstgöra nära hemmet

Jag arbetar som sekreterare på en firma. Till oss kommer ofta officerare, bland annat från Generalstaben. En av dem lovade att han skulle kunna ordna så att min son fick tjänstgöra så nära hemmet som möjligt. Han höll sitt löfte.

Med hjälp av vår vän sändes Kirill att tjänstgöra i närheten av Moskva, i Bakovka, och redan efter en månad rekommenderades han för tjänstgöring på Generalstaben, i den där enorma vita byggnaden på Arbatgatan. Naturligtvis var det vår vän från Generalstaben som hjälpt till. På Kirills avskedsfest sa han: ”Nu är det jag som under två år inför din mor ansvarar för ditt liv ”.

Till en början skjutsades Kirill varje dag från Bakovka till arbetet på Generalstaben. Sedan placerades han i en 30-mannakasern på kommendantstaben, granne med Generalstaben, på Znamenkagatan 19.

Kirill utförde olika uppgifter: han gjorde en del internetjobb, sammanställde uppgifter åt officerarnas informationsavdelning, arbetade med skrifter på olika krigsteman, jobbade som bud och utförde en del mindre uppdrag. Han hade möjlighet att ringa mig och han fick rätt till permission. Jag var glad över att min son fått en sådan tjänst. För det här var ju inte kulregnet i Tjetjenien eller någon avlägsen garnison någonstans i obygden. Jag trodde att jag skulle kunna skydda min lille son.

”Råkat slå sig”

Men efter några månaders tjänstgöring, någon gång i oktober förra året, kom Kirill till mitt jobb med ett blåmärke under högra ögat. På min fråga svarade Kirill med ironi i rösten att han hade ramlat och råkat slå sig mot en svabb.

Men min chef frågade honom: ”Slår de dig?” Kirill svarade: ”Struntprat”. Men redan efter en månad ringde min son själv och berättade att de äldre soldaterna än en gång misshandlat honom. De hade misshandlat honom så svårt att det gick runt i huvudet på honom, han hade knappt klarat att stiga upp morgonen efter. Officerarna som han arbetade för frågade varför han var så blek. Men Kirill angav inte sina plågoandar.

Mitt hjärta värkte för sonens skull och jag bad honom berätta för ledningen om misshandeln och om hur de äldre tvingade honom och andra unga soldater att om nätterna springa efter öl och vodka. Om hur han inte tilläts att sova mer än två timmar om nätterna och om hur de tvingade honom att skaffa fram pengar till diskotek, mobiltelefonräkningar och så vidare.

Kirill sa: ”Vem ska jag klaga hos? Officerarna vet allt. Även om man klagar så kommer ingenting att förändras. Medan jag lemlästas om nätterna är officerarna hemma hos sig och sover. Men det är ingen fara, det är inte så lång tid kvar nu. Snart har jag ett halvårs tjänst bakom mig, i slutet av december kommer yngre ersättare. De äldre kommer att gå på dem istället och låta oss vara”.

Misshandeln fortsatte

Jag insisterade inte, men i slutet av januari i år, när misshandeln bara fortsatte, vände jag mig till vår vän på Generalstaben. Han kom genast åkande till mig på jobbet, men sa bara: ”Än sen då, det här är som det brukar vara, det här ska varje soldat genomgå. När jag var ung soldat slog de mig också, men vadå, jag överlevde.”

Efter de orden från officeren på Generalstaben kunde jag inget annat göra än att be för min son (...).

Jag tänkte: om det går till så här på Generalstaben, mitt framför näsan på försvarsministern, hur är det inte då i de mer avlägsna garnisonerna?

När hela landet skakades av fallet med Sytjev (en värnpliktig som fick amputera flera kroppsdelar på grund av svår misshandel, övers. anm.) så trodde jag, naiv som jag var, att nu kommer de sätta stopp för de här banditerna. Men jag hade fel. De fortsatte att kräva honom på pengar, mat, sprit, cigaretter. De fortsatte att slå.

När Kirill hade permission gick vi tillsammans till marknaden. Han bad att vi skulle köpa en limpa cigaretter, öl och grillad kyckling till plågoandarna. Han sa att han var skyldig att ge de äldre det här. Ibland kallade han dem vid deras efternamn: Veselov, Kasjtanov, Sjilov. Men allra mest hörde jag namnet Baldin.

Förutom varor av olika slag bad Kirill mig om pengar. Varje gång gav jag honom mellan 500 och 800 rubel (500 rubel = ca 140 kronor) (?).

Var förstående

Ibland hade jag inga pengar. Jag sa till Kirill: det är ju bara jag som arbetar och jag har dessutom min sjuka mamma – Kirills mormor – att ta hand om. Han var förstående och sa att han nog skulle tänka ut något. Jag oroade mig förstås för att de skulle slå honom när det inte blev några pengar. Men Kirill sa lugnande: ”Det gör inget, jag lånar ihop” – ”låna ihop” kallas det när en ung soldat i uniform tigger på gatan.

Det är inte bara förnedrande utan också farligt. För det första så kan polisen ta dig. För det andra betyder det frånvaro från tjänsten. Och för det tredje, om du inte får ihop tillräckligt med pengar så väntar de äldres övergrepp.

De äldres krav bara växte. De kunde beställa en mobiltelefon, en jacka och så, förstås, mat och sprit.

Årets vinter var sträng och långvarig. Någon gång mot slutet av vintern ringde Kirill, han lät förkyld och hans röst vara hes. Efter en del lirkande berättade han att de väckt honom mitt i natten och skickat iväg honom efter öl. Men han hade inga pengar, inga andra av hans unga vänner hade heller några. Då jagade de äldre ut Kirill i bara kalsongerna i den 20-gradiga kylan och tvingade honom att springa hundra varv runt kasernen.

Kräver ännu mer

Senare, när han hade tillfrisknat, fick han permission och jag gick återigen med honom för att handla åt plågoandarna. Jag frågade: är det bara av dig de kräver mat och pengar? ”Nej, svarade han, de kräver ännu mer av andra unga soldater, mig behandlar de närmast humant?”.

Den sista gången som han kom till mig på jobbet var den åttonde juni. Han hade permission. Jag gav honom mat och sedan, som vanligt, tog jag fram pengar. Men han sa: ”Det behövs inte”.

För det mesta var det han själv som bad om pengarna, jag gav och han tog alltid emot. Men så plötsligt tog han inte emot något. Jag misstänkte ingenting. På kvällen skulle han vara tillbaka på kasernen. Men han dök aldrig upp. Dagen därpå ringde de mig från bårhuset?”

En förundersökning har inletts som ska utreda omständigheterna kring Kirill Grigorjevs död. Det är militäråklagaren i Moskva som leder undersökningen.

Den 30 juni skickade Alla Borisovna Vinogradova ett brev till försvarsministern och till landets överbefälhavare – Rysslands president där hon berättar om sonens öde.

Ur Kirills avskedsbrev

Mammans berättelse är nedtecknad av Vjatjeslav Izmajlov , översättning: , Johanna Melén