Min kropp knastrade. Jag tänkte: Nu dör jag
Uppdaterad 2012-04-01 | Publicerad 2006-09-27
Yvonne var en vanlig tvåbarnsmamma som tränade och brydde sig om sitt utseende. På bara några minuter förändrades allt. När Yvonne lämnade sin sambo ville han inte acceptera det. Han kom med en bensindunk och hällde den över henne och deras 18 månader gamle son.
Sedan tände han på.
Yvonne överlevde mirakulöst och är nu stark nog att berätta om skräcken och smärtan.
Det här är hennes historia.
Yvonnes skador syns på utsidan. Hon säger att hon vill berätta för att hjälpa andra. Hon gör det osentimentalt och utan tårar.
– Det kanske får någon annan kvinna att söka hjälp om hon ser vad som hände mig, säger hon.
Yvonne, 34 nu, träffade ett år yngre Paavo Heiskanen på sin egen inflyttningsfest i början av 2002.
– Det var kärlek direkt. Han var jättetrevlig. Alla tyckte det.
Paavo framställde sig själv som en drömman.
–?Han sa att han inte var ett dugg svartsjuk. Att han inte hade några fördomar. Han berättade att han hade använt droger förr men nu slutat. Han verkade vara perfekt.
Förhållandet gick fort framåt. Efter några månader flyttade Paavo hem till Yvonne.
– Sedan blev jag gravid. Vi var båda glada för det.
Började röka hasch
Paavo kom bra överens med Yvonnes son Jesse som hon hade från ett tidigare förhållande. När sonen Samuel föddes 2004 tappade Paavo intresset för Jesse.
Paavo började röka hasch igen. Först anade inte Yvonne något.
– Han började gapa och skrika och anklaga mig för saker. Till slut ville inte mina vänner hälsa på längre när han var där.
Paavos missbruk blev tyngre. Han började använda amfetamin och hans kontrollbehov blev allt större.
–?Han började spionera på mig och kontrollerade min telefon, min post och mina kvitton.
– Han var också enormt osäker på sig själv. Han trodde att jag och mina vänner pratade skit om honom och att vi skrattade åt honom.
När Yvonne upptäckte Paavos missbruk försökte hon först hjälpa honom. Han svor att han skulle sluta – men bröt alltid löftet.
Fortsatte trakassera
Till slut fick Yvonne nog.
Den 1 augusti 2005 flyttade han ut.
– För mig var det en enorm lättnad.
Men han fortsatte trakassera Yvonne. Via sms och telefon. En gång stod han utanför hennes jobb.
Amfetaminen hade gjort att han hamnat i en psykos.
– Han ringde och sa att han var med på TV?4. Han trodde också att det kom ut människor genom eluttagen.
När Yvonne ska berätta vad som hände morgonen den 26 augusti i fjol blir hon tyst ett tag. Minnet sviktar och att prata om det som hänt är svårt.
– Jag hade precis vaknat på morgonen när det ringde på dörren. Det var han.
Paavo var lugn. Han ville bara prata, sa han. Han ville veta om han hade någon chans. När Yvonne sa nej frågade han:
– Vad ska jag göra då?
Plötsligt tog han upp en dunk från en påse han haft med sig.
– Han började kasta innehållet på mig och Samuel som stod bredvid mig. Jag skrek, är du galen? Jag kände på en gång att det var bensin.
Ville inte dö
Sedan tände Paavo eld på sin son och Yvonne. Lägenheten förvandlades på några sekunder till ett brinnande inferno.
– Jag tog mig ner med Samuel på något sätt. Jag minns att vi brann. Jag tänkte nu dör jag. Varför ska jag dö så här? Jag tänkte på barnen, på Jesse som var kvar i sovrummet.
På något mirakulöst sätt lyckades Yvonne rädda sin sons liv. Hon ville inte dö. Hon ville inte att barnen skulle dö.
– Det hade regnat och gräsmattan var fuktig. Jag rullade oss i gräset. Samuels huvud brann. Jag försökte släcka elden med mina händer. Det är därför jag fått amputera vissa fingrar.
Sonen Jesse, 7, var kvar i lägenheten som nu stod i lågor.
– Jag skrek på hjälp. Jag var helt säker på att han var död.
Samtidigt tände Paavo eld på sig själv. Elden började sprida sig och den tjocka röken och hettan steg uppåt i huset. En granne på sjunde våningen fick panik och försökte rädda sig genom att fly över till en balkong intill. Men han tappade greppet, föll och avled omedelbart.
Till slut kom brandkåren. En brandman tog sig in och fick ut Jesse som gömt sig inne i sovrummet. Han hade lyckats undkomma lågorna men hade blivit svårt rökskadad.
– Det handlade tydligen om minuter. Han hade varit död annars, säger Yvonne.
Hon var hela tiden vid medvetande.
– Jag kände ingen smärta fast hela jag brunnit. Men det kändes som om jag smälte ihop, jag fick svårt att andas och det knastrade om oss.
Nersövd tre månader
Familjen fördes till sjukhus med livshotande skador. Yvonne och Samuel fick genomgå flera operationer. Yvonne hade 69 procent av sin kropp täckt med brännskador och Samuel 53 procent. Jesse klarade sig utan brännskador men var svårt rökskadad.
Yvonne låg nedsövd i respirator i tre månader innan hon vaknade.
– I början hallucinerade jag mycket. Såg djur och bebisar i taket. Jag började fråga, hur ser jag ut?
När Yvonne skulle få se sig själv i en spegel för första gången var hon livrädd.
– Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Jag kollade så snabbt jag kunde och allt jag såg var ett monster. Jag ville inte se mer.
Alla speglar i hennes närhet fick täckas över. Lite i taget orkade hon se mer.
– Nu kan jag se mig i spegeln. Jag kan gå ut på stan. Folk tittar men det gör mig inte så mycket nu.
Men mest rädd var hon över att se Samuel.
– Det var hemskt att se honom. Sitt eget barn, så skadad.
När sonen Jesse första gången skulle se sin mamma på sjukhuset kunde hon inte tala utan hjälp av en apparat.
– Han kände knappt igen mig. Han frågade, är du min mamma eller en robot.
”Stora elden”
I april, efter nära nio månader på sjukhus, fick Yvonne komma hem. Hennes goda vänner tog hand om barnen under tiden hon var på sjukhuset.
– Utan dem hade det inte gått.
Hemma möttes hon av fler hinder. Sonen Jesse, i dag 9, har svårt att sova. Samuel, nu 2,5 år, kan säga ”stora elden” och kommer att få leva med sina ärr för alltid.
– Det är hemskt att ett barns trygghet försvinner så. Att se sina barn lida är det värsta man kan vara med om.
I juli började rättegången. Yvonne och Paavo hölls skilda under rättegången men en av dagarna fick hon se en skymt av honom. Även han var svårt bränd.
– Det var skönt att ha sett honom. Annars skulle jag alltid ha undrat hur han ser ut.
Straffet i hovrätten blev tolv års fängelse.
– Det är för lite, han borde fått livstid. Det har jag och mina barn fått.
– Han säger att han menade att egentligen ta sitt liv. Jag tror inte på det. Vad skulle han då behöva kasta bensin på oss för?
Yvonne säger att hon aldrig var rädd för Paavo innan mordförsöket skedde.
– Han var aldrig våldsam. Och jag var aldrig rädd för honom. På slutet var det obehagligt men jag trodde aldrig att han skulle göra det han gjorde mot mig.
Känner bara hat
Är du rädd för Paavo nu?
– Nu sitter han där han sitter. Men om åtta år är han kanske ute. Då kommer jag att känna mig otrygg igen. Jag tror inte att han kan förändras.
Vad känner du för honom nu?
–?Hat. Jag har tänkt att jag skulle vilja prata med honom och få en förklaring på varför han gjorde så här. Men jag tror bara jag skulle få lögner till svar.
Yvonne har fem år av operationer framför sig. Hon och hennes barn har många ärr att läka. Men hennes framtidstro är stark.
– Jag vet att det kommer att bli tufft men jag vill börja jobba igen. Kanske plugga. Jag vill ha ett så normalt liv som möjligt.
Hon funderar en del på sitt utseende.
– Jag var väldigt mån om mitt utseende innan det här. Jag tränade och skötte mig.
– Jag hoppas att operationerna kan göra att jag ser någorlunda normal ut. Det vore skönt att få en överläpp igen, säger hon och skrattar.
Vill hjälpa andra
Yvonne berättar för att hon hoppas att det kan hjälpa en annan kvinna innan det är för sent.
– Jag vill säga till andra kvinnor att man ska ta kontakt med någon, kanske en kvinnojour, om det är en obehaglig separation. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle gå så här illa, jag hade aldrig tänkt tanken.
Hur har du förändrats?
– Jag har fått andra perspektiv. Jag värdesätter mina barn, min familj och mina underbara vänner mer. Jag njuter mer av livet och känner mig mer positiv.
– Det är konstigt, men trots allt som hänt mår jag bättre i dag än vad jag gjorde när jag var tillsammans med honom.