Vem ska utmana Hillary Clinton?

Per Bjurman

Här är de tio största republikanska motståndarna inför presidentvalet 2016

NEW YORK. Trots att hon i formell mening inte tillkännagivit sin kandidatur ännu är det mer eller mindre givet att Hillary Clinton blir demokratisk presidentkandidat 2016.

Frågan är vem hon får gå upp mot i valet.

På den republikanska sidan finns åtskilliga med mer eller mindre realistiska drömmar om att flytta in i Vita huset när Barack Obamas andra mandatperiod tar slut och fältet förefaller helt öppet, visar Aftonbladets kartläggningen ett år innan.

Det är nästan två år kvar tills USA väljer sin 45:e president, men det är i praktiken redan klart att den demokratiska kandidaten kommer att heta Hillary Clinton.

Det var det i och för sig vid samma tid innan det omvälvande valet 2008 också, men då fanns ändå tänkbara utmanare som John Edwards och – särskilt förödande för Hillary, som det som bekant skulle visa sig – Barack Obama på banan.

Den här gången är vicepresidenten Joe Biden, Massachusetts-senatorn Elizabeth Warren och Maryland-guvernören Martin O'Malley de enda övriga namn som överhuvudtaget nämns och de ligger så långt efter den före detta first ladyn och ex-senatorn i aktuella opinionsmätningar att inte ens de edsvurna Hillary-fiender – och sådana finns det många av – fantiserar om att de ska kunna komma ikapp.

Den färska e-mail-skandalen?

Kan bli problem längre fram, men inte i den interna demokratiska uppgörelsen.

Primärvalet, som i formell mening inleds i Iowa i början av januari nästa år, har ändå alla förutsättningar bli nog så dramatiskt och uppseendeväckande.

För på den andra sidan om den ideologiska rågång som skär genom amerikansk politik är fältet nämligen desto mer öppet. Det finns i dagsläget ingen republikansk huvudkandidat – men desto fler som siktar på att etablera sig som just sådan när Obamas sista mellanårsval nu är fört till handlingarna och 2016 börjat torna upp sig i horisonten.

Här är de tio som verkar mest angelägna att ge sig in i skärselden:

Jeb Bush, 62, ex-guvernör, Florida.

– Bush mot Clinton igen? Ja, det är inte alls omöjligt. Lillebror Jeb var egentligen den som fostrades till att bli president och föra pappas arv vidare, men George W hade egna ambitioner och klev tämligen oombedd före i familjekön. Sedan dess har Jeb bidat sin tid – och nu verkar han beredd att lösa in arvslotten. Anses vara moderat republikan och den konservativa falangen, som aldrig helt omfamnade storebror heller, är mycket skeptisk. Och inte blev den mer entusiastisk när den tredje representanten för partiets verkliga dynasti nyligen gjorde klart att han tänker försöka vinna primärvalet utan att krusa för den yttersta högern.

Chris Christie, 52, guvernör, New Jersey.

– Bjässen i Jersey framstod som det republikanska etablissemangets favorit efter valnederlaget 2012, men incidenter som ”Bridgegate”-skandalen har försvagat Christies ställning. Inget tyder på att han själv hade kännedom om att några av hans närmaste medarbetare för att straffa borgmästaren i lilla Fort Lee för uteblivet stöd i guvernörsvalet 2013 ställde till med katastrofalt trafikkaos på George Washingtons Bridge – USA:s hårdast trafikerade bro, med avfarter till just Fort Lee. Men bara att den inträffade vittnar enligt många kritiker om att det odlats en maktfullkomlig, småsint och hämndlysten kultur i administrationen. Det innebär ytterligare image-problem för en politiker som redan har ett buffligt rykte. Det är antagligen därför han hållit en låg profil det senaste året. Men nu börjar den bastante Springsteen-fanatikern – betydligt kraftigare än moderna presidentkandidater brukar vara, om man säger så – varva upp igen och han tycks alltjämt ha gott stöd av de förmögna republikaner som helst öppnar plånböckerna när det drar ihop sig till val.

Ted Cruz, 44, senator, Texas.

– Tea Party-rörelsens Messias. Står så långt till höger som det överhuvudtaget är möjligt att göra i amerikansk mainstream-politik och intar en nästan aggressivt omedgörlig hållning i frågor som aborträtt, homoäktenskap och vapenlagar. Cruz – son till en gammal Texas-pastor som beskrivit president Obama som ”en marxist som borde åka tillbaka till Kenya” – har också drivit en, som man på sina håll ser det, heroisk enmanskamp mot Vita huset i kongressen de senaste åren. Bland annat genomförde han en 21 timmar (!) lång och helt utsiktslös så kallad filibuster (blockering i talarstolen) i syfte att förhindra finansieringen av Obamacare-reformen. ”För extrem för att kunna attrahera mittenväljare och oberoende”, lyder ett vanligt omdöme. Men supportrar som (ö)kände radioaktivisten Rush Limbaugh menar att partiet nu testat mjukisar i två val i rad och helt logiskt förlorat och att det bara är genom att nominera en ”sann konservativ” republikanerna kan återta Vita huset.

  Sarah Palin, 51, ex-guvernör, Alaska.

– Det såg ut som att ”Sarah America”, John McCains milt uttryckt omdebatterade vicepresidentkandidat 2008, var nöjd med den lukrativa rollen som allmän agitator och hejarklacksledare åt valda själsfränder i den konservativa rörelsen, men nyligen avslöjade hon att hon faktiskt överväger att kandidera som president för första gången. Eftersom Michele Bachmann och Nikki Haley, populär guvernör i South Carolina, redan gjort klart att de inte ställer upp lär hon i så fall bli enda kvinnan i startfältet. Ted Cruz tillhör officiellt beundrarskaran, men mellan vägg och skål är han förmodligen mindre förtjust i idén att hon ger sig in i racet, för bland de väljare han ser som ”sina” är Palin alltjämt en ikon.

Marco Rubio, 43, senator, Florida.

– En av det republikanska partiets svåraste demografiska utmaningar de senaste decennierna har varit att nå den växande, och jämförelsevis unga, hispanic-befolkningen. Rubio, ung och karismatisk son till immigranter från Kuba, sågs för några år sedan som lösningen på det problemet och beskrevs ett tag som en republikansk Obama. Men han har hamnat i onåd hos högerflanken för att han visat duvaktiga tendenser i den infekterade frågan om illegal invandring och ser i alla fall just nu rätt svag ut.

Rand Paul, 52, senator, Kentucky.

– Pappa Ron har gått i pension och nu tar sonen över som libertarianismens banerförare. Han har samma ideologiska grund – inklusive en syn på exempelvis statens befogenheter och USA:s roll i världen som bryter tvärt mot den officiella partilinjen – men förfaller mindre kompromisslös och därför måhända mer kapabel att attrahera traditionella väljargrupper. Men frågan är om han åtnjuter samma stöd i den passionerade och faktiskt världsomfattande folkrörelse som i de senaste två valrörelserna växte fram runt pappan. Viss misstro mot bristen på renlärighet har gått att ana här och där.

Rick Perry, 64, ex-guvernör, Texas.

– 2012 års kampanj slutade med ett förnedrande ”oops” på en debattscen i Michigan. Men då kastades den populistiska cowboyen rakt in i hetluften, utan mycket till förberedelser. Nu har Perry gjort läxan, lärt sig hantverket och utarbetat en grundligare strategi som började med att han vid årsskiftet lämnade posten som guvernör i Texas för att – såvitt man förstår – fokusera helt på 2016. Kan han undvika grodor som den i Michigan och rent allmänt ge ett mindre oseriöst intryck är han den förmodligen den med störst möjligheter att slå broar mellan de olika falangerna i partiet.

Rick Santorum, 56, ex-senator, Pennsylvania.

– Skrällde i Iowa för fyra år sedan och fick uppenbarligen blodad tand, för åttabarnspappan (!) från de delar av Pennsylvania som mest liknar ett östkustens eget Alabama ligger i startgroparna för en ny ”run”. Lika konservativ som Ted Cruz i sociala frågor, men vad gäller samhällsekonomiska diton är Santorums framtoning mindre militant. Han accentuerar gärna sin värme för, och närhet till, kuvad, hårt kämpande arbetarklass och parat med en religiositet som tidvis tangerar det gammaltestamentliga slår den sortens retorik an något i viktiga väljarled i södern och mellanvästern. Precis som förra gången en dark horse.

Scott Walker, 47, guvernör, Wisconsin.

– En klassisk ”union buster”, tycker kritikerna sedan han som guvernör i Wisconsin lagstiftade mot offentliganställdas rätt till bland annat kollektivavtal. Men samma radikala politik har gjort Walker till hjälte i de grupperingar som ser en kraftigt krympt offentlig sektor – och därmed avsevärt mycket lägre skatter – som den själva ödesfrågan för USA. Somliga ser honom rentav som en ny Ronald Reagan. Ytterligare en intressant högoddsare.

Mike Huckabee, 59, ex-guvernör, Arkansas.

– Den godmodige kreationisten från södern sadlade om och blev värd för en populär talkshow på Fox News efter nederlaget mot John McCain 2008. Ingen trodde något annat än att han därmed hittat sitt slutliga kall, för på amerikansk tv tjänar man pengar. Men i början av året sedan lades ”Huckabee” plötsligt ner och det allmänna antagandet är nu att ex-pastorn bestämts sig för att försöka reprisera 2008, när han vann i Iowa och följde McCain i hasorna nästan hela vägen i mål. Det skulle innebära ännu hårdare konkurrens om den kristna högerns röster.

Andra som överväger att kandidera:

Lindsey Graham (senator, South Carolina), George Pataki (ex-guvernör, New York), Bobby Jindal (guvernör, Louisiana), John R. Bolton (före detta FN-ambassadör), Ben Carson (läkare), John Kasich (guvernör, Ohio) och Donald Trump.