Fritidsgårdarna hamnar i kläm
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Min kompis säger att han håller på att bli galen. Han är förbannad och uppgiven, ibland
rasande. Han arbetar på en fritidsgård i Stockholm och (ursäkta det självklara) där är tanken att de ungdomar som hänger där, också ska påverka verksamheten.
”Men i stället sitter personalen i oändliga möten och pratar visioner, det slängs med uttryck som att vi ska ”släppa ifrån oss makten”, men det där snacket är ju ingenting värt om det inte händer något i praktiken. Och det är det som är problemet. Det händer ingenting i själva verksamheten.”
Kanske beror ovanstående på kass styrning, andra gånger säger fritidsgårdspersonalen att problemen bottnar i brist på resurser.
Faktum är att Stockholms stad mellan 1981 och 2002 minskade antalet kronor till den öppna verksamheten (det vill säga fritids- och kvartersgårdar, Ungdomens hus ?) med hela 65 procent. Från 220 miljoner kronor om året, till 78 miljoner. Och i den kommunala budgeten för i år nämns inte ens fritidsgårdarna. Där står bara: ”Staden ska tillhandahålla god fritidsverksamhet för barn och ungdomar.”
Jaha?!
Inga mätbara mål, inget förtydligande av vad denna goda fritidsverksamhet ska bestå av eller
påföljder om man inte lyckas.
Om det hade betytt ökat inflytande för ”brukarna” (alltså ungdomarna) vore det ju en sak, men i stället blir det förstås en pott stadsdelsnämnderna kan göra lite som de vill med.
Därför lever också Stockholms 59 fritidsgårdar väldigt olika liv. Några är fantastiska, medan andra huserar i nedgångna lokaler, med snåla
öppettider och trötta fritidsledare. Vill man hårddra det kan man säga att det vi har vunnit i närhet har vi fått betala med godtycklighet.
Samtidigt har fler ungdomar börjat välja bort fritidsgårdarna, något som går att tolka på olika sätt.
Antingen: Går kidsen inte dit så är det väl helt rimligt att vi inte lägger ner pengar på dem. Eller: Hmm, kanske är det så att vi gör nåt fel? Kanske är det ett tydligt underkännande av hur vi har bedrivit verksamheten?
Kanske borde vi rentav inte bara låtsas fråga ungdomarna själva vad de vill ha, utan dessutom börja göra som de säger?