Drömmen om EU tar stopp i den lilla bosniska gränsstaden

BOSNIEN OCH HERCEGOVINA. Den lilla bosniska staden Bihac går på knäna under tyngden av en till synes aldrig sinande ström av migranter.

Hit har 50 000 människor kommit det senaste året, på flykt från krig och fattigdom. Drömmen är att ta sig vidare, in i ett EU-land, till ett nytt och bättre liv.

Frilansfotografen Niklas Meltio har träffat några av dem.

Snön faller tungt över de två familjerna, från Syrien och Indien, som i mörkret kämpar sig uppför bergssluttningen. Det blir allt kallare ju högre upp de kommer. De vuxna turas om att bära lilla Omar, 1,5 år. Hans vagn tvingades de lämna i det övergivna stallet de övernattat i, den leriga marken och nu snön gjorde det omöjligt att fortsätta att skjuta den uppför berget.

Omars mamma Fatim är utmattad, och sätter sig till slut i snön med sonen i famnen. Nishademi, kvinnan i den andra familjen, lägger sig ner, och säger att hon inte orkar längre. Männen, Omars pappa Saif och Sunil, pushar dem upp och vidare: Här kan vi inte stanna, vi blir begravda i snön, vi måste fortsätta. Någonstans i mörkret hägrar målet: gränsen till Kroatien.

helskärm

Flykten över gränsen, till ett första EU-land, är tänkt att bli deras räddning. Bort från de överbefolkade lägren i Bihac, bort för att alls överleva?

Bihac i Bosnien och Hercegovina. En tidigare relativt okänd stad med drygt 40 000 invånare. Sedan i fjol beräknas 50 000 migranter ha korsat gränsen till Bosnien, med sikte på EU. I och runt Bihac, nära gränsen till Kroatien, lever nu tusentals, kanske är de 3 000?, i olika läger, byggda av volontärorganisationer och med stöd från EU. Nästan lika många bor i improviserade tält eller övergivna byggnader. Många bredvid ett minfält, en ytterst konkret påminnelse från Balkankriget.

Tyngden av tusentals migranter som söker mat och ett boende har tvingat regionen på knä. EU, som pumpat in miljoner euro för flyktingmottagandet, kräver att levnadsvillkoren för migranterna måste bli bättre, men den konstanta strömmen av nya människor gör det svårt.

helskärm

Tiotals dödsfall har rapporterats. Någon drunknade i floden, några dog när de föll ner från en halvfärdig byggnad de sökt skydd i. Tre brändes ihjäl när elden de tänt som skydd mot kylan under natten spred sig i den övergivna fabriken de övernattade i. Polisen har även fått flera mord att utreda.

Strömmen av migranter är konstant, och kampen om överlevnad i det allt kallare vädret hårdnar dag för dag. Det är nu, innan snön gör vägen genom bergen helt oframkomlig, som färden in i Kroatien måste göras.

Först byggdes fyra läger, sedan ett till. Det sista, i närliggande Vucjak, skulle bara vara tillfälligt, över sommaren. Med höstens ihållande regn förvandlades marken i lägret till lersörja och EU krävde att det skulle stängas. Lägrets 750 invånare flyttades till Sarajevo.

Men drömmen om något bättre har fått de flesta att återvända. Och Spelet, som det kallas – ”The game” – mellan migranter och polis, den bosniska och den kroatiska, fortsätter.

I Bosanska Krupa, 40 kilometer från Bihac, stoppas tågen som de återvändande kommer med. I hundratals förs de till ett improviserat läger, längre norrut i landet. Till fots återvänder de mot Bihac, och den hägrande gränsövergången. Och stoppas, igen och igen. Ett andra försök, ett tredje, fjärde, femte... Att någon försökt femton gånger är inte ovanligt. Och Spelet börjar om igen.

Även för de grupper av migranter som lyckas ta sig in i Kroatien, betyder det sällan trygghet. Hittas de innan de hunnit vidare – via Slovenien till Italien, Frankrike, Österrike – förs de tillbaka till Bosnien och Bihacs övergivna fabriksbyggnader, i de överbefolkade lägren får inga fler plats.

helskärm

Många har i vinterkylan beslutat att stanna kvar och göra nya försök först framåt våren.

Men 27 unga egyptier, den yngsta i 15-årsåldern, har beslutat att ge sig av. Tunt klädda, med plastpåsar innanför gympaskorna i hopp om att det ska hålla dem torra, ger de sig av. Ingen av dem förstår vilket väder som väntar, att det blir 10–15 minusgrader om natten i den hårda vinden.

Efter bara ett par kilometer vänder en tredjedel av dem om, tillbaka nerför berget. De andra kämpar framåt, med osäker utgång.

I serbiska Tabanci, 30 mil österut, patrullerar poliserna Cvijetko Stojic och Hidaet Vladavic gränsen. Hit, säger de, kommer sedan ett par månader kanske 80 människor om dagen. Och trenden tilltar, människor kommer från Serbien till Bosnien men tar också vägen i motsatt riktning. Kanske med hopp om att hitta en annan flyktrutt, nu när vintern kommit.

– Vi hittar 10–15 varje dag som försöker ta sig över gränsen, säger Stojic. Vi har ingen möjlighet att undersöka vilka de är, de ger oss alltid falska uppgifter. Så vi skickar tillbaka dem i riktningen de kom från, eller vidare för att registreras.

Den senaste tiden har nästa problem dykt upp: människosmugglarna. De professionella, men också lokalinvånare som passar på att tjäna extra – för 100–500 euro erbjuder de transport till eller över en gräns.

På den leriga bergsvägen i snön kämpar två unga familjer vidare. Uppåt, framåt. Mot gränsen, över gränsen, in i EU.

Foto och text: NIKLAS MELTIO

Översättning och bearbetning: Susanne Wixe