Kriget som satte Putin på kartan
Kriget varade bara i fem dagar men förändrade världen.
Invasionen i Georgien innebar att Rysslands president Vladimir Putin definitivt satte stopp för Natos expansion österut.
Västs brist på svar blåste nytt liv i Putins stormaktsambitioner.
Tio år har gått sedan Ryssland invaderade Georgien och i ett blixtkrig ryckte bort delar av landets omstridda territorium, Sydossetien och Abschasien.
President Putin hade två syften med kriget.
Han ville täppa till truten på den alltmer uppkäftige USA-utbildade georgiske presidenten Michail Saakashvili som öppet utmanade Kreml.
Men framförallt ville han testa vad som skulle hända om Ryssland satte ner foten mot Natos expansion österut.
Jag ska inte säga att president George W Bush satt och sov i Vita huset. Han hade misslyckade krig i Irak och Afghanistan att ta hand om och var inte sugen på ett nytt äventyr med oklar utgång. Förmodligen förstod han inte heller att invasionen av Georgien var startskottet för Rysslands nya, tuffa linje mot västvärlden. Inte många västledare drog den slutsatsen.
När ett svar från USA värt namnet uteblev växte tuppkammen på Putin. Han såg en chans för Ryssland att återta sin roll som stormakt.
Buffertzon
Efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut blev Sovjetunionens satellitstater medlemmar av Nato mellan 1999 och 2004. Det som varit den forna supermaktens buffertzon mot väst försvann i ett nafs. Kvar fanns bara de före detta Sovjetrepubliker som blev självständiga när Sovjetunionen kollapsade 1991.
Men även de riktade sina blickar mot Nato och EU. Inte minst Georgien. Här ville Putin dra en gräns, även om det formellt var hans parhäst Dmitrij Medvedev som var president under Georgien-kriget 2008. Han ville skicka en signal till Nato att sluta expandera österut. Ryssland kände sig inringat.
Antingen uppfattade västvärlden inte signalen eller så struntade man i den när man fem år senare öppnade dörren för både framtida medlemskap i Nato och EU för Ukraina. För precis som med övriga forna öststater så var det inte Nato som med lock och pock fick dem att gå med. Länderna bankade själva desperat på dörren. Rädda för ett framtida starkare Ryssland.
Natos fruktan
2014 annekterade Putin Krim och startade inbördeskrig i östra Ukraina. Då hade han ända sedan 2008 satsat hårt på att bygga upp den ryska militären till något som liknade fornstora dagar. I Syrien har Ryssland de senaste åren visat vilkens kapacitet man har att driva krig även långt från hemlandets gränser.
Vid det här laget har Nato och väst förstått vad Putin vill åstadkomma. Spänningen mellan Nato och Ryssland är den största sedan kalla kriget. Nato fruktar att Putin nu känner sig så stark att han är beredd att invadera något av de tre baltiska staterna, numera Nato-medlemmar men tidigare ockuperade av Sovjetunionen.
På tio år har Putin lyckats förvandla Ryssland från den fattiga kusinen från landet som står med mössan i hand till en stormakt som åtminstone i sitt närområde vågar utmana USA och Nato. Inte konstigt att nationalistiska ryssar ställer sig bakom sin president. Revanschbegäret är stort.
Nato går nu en delikat balansgång mellan att avskräcka Ryssland från aggression mot sina grannar och ändå försöka tillmötesgå Georgiens, Ukrainas och en del andra före detta Sovjetrepublikers drömmar.
Säkerhetshot
Vid det senaste Nato-toppmötet i Bryssel upprepades chefen Jens Stoltenberg att Georgien kan få bli medlem någon gång i framtiden. Något som omedelbart möttes av hot från Moskva.
I en intervju med en rysk radiostation säger premiärminister Dmitrij Medvedev att ett Nato-medlemskap för Georgien skulle utlösa "en fruktansvärd konflikt". Han ser Natos försök att ytterligare expandera österut som ett säkerhetshot mot Ryssland.
De fysiska stridshandlingarna i Georgien tog slut för tio år sedan men konflikten är allt annat än över.