Nävarna knyts i EU:s budgetkamp

avTT

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 3 | Foto: Ondrej Deml/CTK/AP/TT
Tjeckiens premiärminister Andrej Babis och Ungerns Viktor Orbán kämpar för en EU-budget med mer pengar i regionalstöd. Arkivbild.

Mer! Mindre! Annorlunda!

Kraven och argumenten har inte lugnat sig än, trots att ett och ett halvt år har gått sedan EU-kommissionen lade fram sitt stora förslag till långtidsbudget för 2020-talet.

En intensiv förhandlingsspurt är att vänta.

Rubrikmässigt domineras EU mest av brexit, flyktingkris och vem som ska sitta på vilken post i nästa kommission.

Striden om EU:s långtidsbudget har desto svårare att få uppmärksamhet, trots att den egentligen är unionens kanske allra viktigaste fråga.

Vad EU ska satsa på – och inte minst hur mycket – under åren 2021-2027 är en jättefråga, med enormt och direkt inflytande på vad allmänhet och regeringar kommer att tycka om hela unionen och dess existens.

Problemet är bara att väldigt många tycker väldigt olika om vad pengarna borde gå till.

Sparsamma Sverige

I ena ytterkanten finns Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike som gemensamt kräver att långtidsbudgeten inte får bli större än motsvarande 1 procent av EU-ländernas sammanlagda bruttonationalinkomst, BNI. Det motiveras framför allt med budgeten knappast kan ökas när EU minskas – då Storbritannien är på väg att lämna.

– Man måste rätta munnen efter matsäcken, har finansminister Magdalena Andersson (S) upprepat flera gånger, senast vid ett möte i Luxemburg i oktober.

EU-kommissionen tycker dock att budgeten inte alls är särskilt stor.

– Vårt förslag som ligger på 1,11 procent av BNI är i ett historiskt perspektiv inte högt alls, hävdar Gert Jan Koopman, generaldirektör för EU:s budgetenhet, i en genomgång för allehanda EU-korrespondenter i Bryssel.

Betalar mindre?

Koopman är tydligt inriktad på att argumentera mot enprocentsländerna. Allehanda tabeller och staplar visas upp för att ge tyngd åt kommissionens åsikt. De rikaste länderna trycker gärna på att de årligen betalar mer än vad de får tillbaka. Koopman visar i stället siffror som konstaterar att de rikaste ändå betalar betydligt mindre än de fattigaste – åtminstone i förhållande till den egna ekonomin.

– För att säga det enkelt: rabattländerna betalar 0,7 procent (av sin BNI), de fattiga länderna 0,85 procent och snittet är 0,81 procent. Det tycker inte vi är rätt, säger Koopman.

EU-kommissionen lägger också fram egna siffror på hur mycket man anser att medlemsländerna tjänar på EU-medlemskapet och den inre marknaden: för svensk del över 300 miljarder kronor om året, att jämföra med den svenska EU-avgiften på runt 35 miljarder kronor.

Öst vill ha mer

Samtidigt finns det också länder som är missnöjda med budgeten från andra hållet och snarare vill ha ännu mer pengar, eller åtminstone en annan fördelning.

I tisdags möttes 16 EU-länder i Prag för att slipa på sina argument för större summor till framför allt den så kallade sammanhållningspolitiken – i praktiken regionalstödet till de fattiga.

– Kommissionens förslag är oacceptabelt för oss, sade Tjeckiens premiärminister Andrej Babis, enligt nyhetsbyrån Reuters.

– Förslaget minskar på sammanhållningsstödet. Med andra ord: de fattiga ska få mindre och de rika mer, sade ungerske kollegan Viktor Orbán.

Dröjer ett år?

Hur det blir med budgeten kommer till sist att avgöras av EU:s stats- och regeringschefer. Tidigare förhoppningar om att det skulle kunna ske redan på årets decembertoppmöte har dock skjutits i sank för länge sedan.

Allt fler börjar nu förbereda sig på att det i stället kan dröja ända fram till att Tyskland tar över som ordförandeland under hösten 2020 innan någon enighet kan nås.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

EU