Patrik Sjöberg sa till mig att hålla käften
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag har just legat i min soffa i en timma och bara smålett för mig själv samtidigt som jag sett min barndomsidol Patrik Sjöberg grillas av Fredrik och Filip i ”Ett herrans liv”.
Jag var där på Stockholm Stadion denna fantastiska kväll när han satte världsrekordet på 2,42 meter. Jag stod i höjdhoppskurvan och klappade i takt när den långa göteborgaren med hockeyfrilla gled över med lite darr på ribban. Det var en magisk kväll. Jag sparade min biljett och satte upp den på väggen hemma i mitt flickrum.
Ibland tränade jag inne på Slottsskogsvallen och direkt första gången efter höjdarhoppet tog jag mod till mig och stegade fram och bad om en autograf.
Jag halade upp en bit papper ur träningsväskan och han skrev bara PS med snirkliga bokstäver och sen 242.
Sen hamnade dessa krumelurer tillsammans med biljetten och en plansch på Patrik sida vid sida.
Bara några år senare när jag själv fick äran att tävla i landslagskläderna tillhörde vi plötsligt samma gäng, trodde jag. Vi satt i massagerummet en hel drös och snackade när det plötsligt kom en kudde flygandes genom rummet och träffade mig i huvudet varpå Sjöberg reste sig från massagebänken och sa på bred göteborgska: Nu får du la’ hålla käften, fan vad du tjötar.
Man kan tycka vad man vill om Patrik men för mig har han alltid varit en idol. Det var inte hans prestationer i sig som gjorde det utan att han var så rak.
Jag såg upp till honom och lärde mig att det man säger måste man också kunna stå för hur tokigt det än kan bli. Jag vet att jag har sagt en del provocerande saker genom åren i form av uttalanden om allt möjligt men jag tyckte åtminstone något i alla fall.
I dag ska alla idrottare mediatränas och man ska inte sticka ut hakan.
Det finns de som tycker att det är bra för det tar bort pressen på idrottaren.
Officiellt ska man inte säga att man siktar på medalj utan att det är bättre att slå ur underläge, allt kan hända och att bollen ju är rund?…
Men visst har det har blivit för tråkigt? Det finns massor av personligheter inom svensk friidrott – men inga profiler. Det finns ingen i dag som river runt ens lite grann och får en att tycka något om dem som människor.
Det är för slätstruket och för trist.
Nej tacka vet jag Patrik Sjöberg – men med ett STORT undantag för det tråkiga som hände under EM med kokainskandalen.