”För mig betydde det liv eller död”

Uppdaterad 2015-03-02 | Publicerad 2015-03-01

Kristin, 30, överlevde cancern tack vare stamceller från en donator

Trots cellgifter kom Kristins ­cancer tillbaka.

Räddningen blev en okänd tysk kvinna som var villig att ­donera sina stamceller.

Nu har Kristin fått träffa sin hemliga skyddsängel: Verena, 25.

- Ditt blod räddade mitt liv, ­säger Kristin Olsson, 30.

Hon var 25 år och livet lekte.

Hon jobbade som frisör, tränade, umgicks med vänner och festade hemma i Göteborg.

Men plötsligt kom tecknen på att allt inte stod rätt till.

- Jag fick feber och huvudvärk, en fruktansvärd huvudvärk, säger Kristin.

- Och jag var så trött.

Till sist, en dag på jobbet, ­tappade hon talförmågan.

Den kom tillbaka, men ett benmärgsprov visade att Kristin drabbats av akut myeloisk leukemi.

- När jag väl fick beskedet var jag så trött och tyckte att det var skönt att få en diagnos. Men sedan kom chocken. Och katastrof­tankarna.

Drabbades av återfall

Kristin trodde att hon skulle dö ung men bestämde sig för att ­kämpa emot.

I fem månader fick hon cellgift och förlorade sitt långa svarta hår.

I ytterligare ett och ett halvt år tog hon 840 sprutor med histamin, för att motverka återfall.

Men när behandlingen var klar kom återfallet.

Då fanns bara en chans att ­rädda hennes liv:

En stamcellstransplantation.

- Men jag har bara en bror och han passade inte, säger Kristin.

Då återstod det internationella Tobiasregistret, dit den som vill donera stamceller kan anmäla sig.

Och Kristin hade tur. Det fanns en perfekt donator.

I Tyskland.

Det enda Kristin fick veta var att det var en 22-årig tjej.

Verena Hanneken hade anmält sig till registret några år tidigare, när en bekants bekant behövde benmärg.

Återigen fick Kristin cellgift, både för att slå ut det egna immunförsvaret och för att döda cancercellerna.

Samtidigt tog man, på ett sjukhus i Tyskland, stamceller från Verena via blodet.

Stamcellerna flögs med helikopter direkt till Sahlgrenska i Göteborg och själva transplantationen var som en vanlig blodtransfusion.

I dag är Kristin helt frisk, bara mer infektionskänslig än andra.

Började skriva brev

Kristin var förstås nyfiken på sin donator och skrev ett brev. Det ­vidarebefordrades ­anonymt, via sjukhusen, till Verena.

- Jag berättade hur tacksam jag är att jag klarade mig, säger ­Kristin.

Verena svarade – och så började de brevväxla.

Efter två år, när sekretessen i Tyskland hävdes, fick Kristin plötsligt en vänförfrågan på ­Facebook av en tysk tjej. Det var Verena.

Och i höstas bjöd Kristin ­Verena och hennes pojkvän Timo till ­Sverige och Göteborg.

I tre dagar umgicks de och ­ både Kristins föräldrar och ­vänner fick chans att träffa ­Verena och tacka.

- För henne var det ganska ­odramatiskt. För mig betydde det liv eller död. Jag kan aldrig ge igen nog, säger Kristin.

Har mycket gemensamt

Det visade sig att hon och ­Verena hade mer gemensamt än bara blodet.

- Samma dag som jag trans­planterades föddes henne guddotter. Hennes mamma heter Kristin. Och när Verena var liten hade hon en hund som hette Igor, precis som min hund, säger ­Kristin.

- Det är nästan så man får gåshud.

I maj är hon och hennes föräldrar bjudna till Tyskland på bröllop.

Då ska Verena gifta sig med sin Timo.

- Det ska bli ­jätteroligt, säger Kristin.

Tobiasregistret

Tobiasregistret är Sveriges nationella benmärgsregister. Hit kan du anmäla dig om du är villig att donera stam­celler.

I dag finns cirka 40 000 svenskar i registret - och i andra länder finns motsvarande register. Totalt finns över 22 miljoner människor registrerade runt om i världen.

Tobiasregistret startade 1992. Det har fått sitt namn efter Tobias som dog 1991 i en svår blodbristsjukdom, bara 17 år gammal. Man hittade aldrig en passande donator och efter hans död startade hans föräldrar stiftelsen.

Tack vare Tobiasregistret har drygt 700 stamcellstransplantationer ­genomförts i världen.