Inavlade prinsen flådde en levande häst

Den otroliga historien om de ”släktkära” kungahusen

Karl II:s släktträd var en sällan skådad röra av inavel.
Karl II:s släktträd var en sällan skådad röra av inavel.
NYHETER

En sak är säker:
Släkten är värst.
Fråga habsburgaren Karl II. Han borde veta. Om han inte vore död.

Å andra sidan så hade det kraftigt inavlade majestätet aldrig hört frågan. Han var i princip stendöv.

Du hade förstås kunnat ställa frågan skriftligt. Men det hade inte heller funkat. Den kraftigt inavlade kungen var nämligen nästan blind också.

Hade han på något sätt förstått vad du frågat om hade du ändå inte kunnat höra svaret. Den kungliga tungan var stor som en kavring och fick knappt plats i majestätets balkongliknande underbett. Att tugga maten var näst intill omöjligt, han dreglade svårt, lärde sig inte att prata förrän han var fyra. Och gick knappt att förstå ens i vuxen ålder.

Dessutom kunde den muskelsvage kungen knappt gå – han lyckades ta sina första steg på egen hand först när han var åtta, inte minst därför att hans muskler var så förtvinade.

Inavlade kungen kom från släktkär familj

Han plågades dessutom av återkommande epilepsianfall som heller inte gjorde tillvaron lättare.

Det är 317 år sedan spanske kungen Karl II dog. Med tanke på hans hälsotillstånd var det ett mindre under att han överlevde i hela 39 år.

Familjen var minst sagt släktkär och gifte sig med varandra huller om buller. Resultatet blev därefter.

Habsburgarna gifte in sig i många av Europas kungahus och det var ganska enkelt att se vem som bar på de habsburgska generna; det räckte med att titta på deras mycket välutvecklade underkäkspartier.

Maximilian I, innehade den första dokumenterade Habsburgshakan.
Maximilian I, innehade den första dokumenterade Habsburgshakan.

Den karaktäristiska Habsburgshakan uppkom i Polen och dokumenterades föst på den tysk-romerske kejsaren Maximilian I (1459 –1519).

Folk hade boskap – inavelsriskerna var kända

Inavel har förekommit lite överallt, särskilt i små samhällen med liten befolkning.

Kungahusen var också små samhällen med ett begränsat urval partners. Det gällde ju i första hand att se till att skapa hållbara allianser och bevara arvslinjerna.

Riskerna med inavel var väl kända, folk höll ju boskap, men de maktpolitiska övervägandena fick företräde. Och hur liten den kungliga världen var påminns man om när man betänker att huvudpersonerna då första världskriget bröt ut 1914 hette kaiser Wilhelm av Tyskland, Georg V av England och tsar Nikolaj II av Ryssland. Och att alla var kusiner med varandra. Sen var de i varierande grad släkt med resten av Europas kungahus också.

Visserligen var det enligt katolska kyrkan förbjudet att gifta sig inom familjen. Men det gick. Om man fick dispens ifrån påven. Och det fick man eftersom påven behövde kungahusens stöd.

Kung Karl II förde dock inte sina egna anlag vidare. Hans impotens var allmängods och hade kanske också med inaveln att göra.

Vilken kunglig inavelsröra!

Släkten såg ut ungefär så här:

Kungens faster, kejsarinnan Maria Anna av Spanien (som för övrigt var gift med sin kusin, den tysk-romerske kejsaren Ferdinand III) var även hans mormor.

Johanna den vansinniga.
Johanna den vansinniga.

Långt tidigare gick drottning Juana I de Castilla (1479 – 1555) till historien som Juana la Loca – Johanna den vansinniga. Innan hon fick tillnamnet den vansinniga skaffade hon sig en gedigen utbildning och blev en skicklig gitarrist.
Hon förlovade sig – som 16-åring – med habsburgaren Filip den sköne. Men blev tokig när han dog 1506. Johanna dog, inspärrad på fästningen Torsedillas vid 75 års ålder.

Om Karl II hade tittat bakåt i historien hade han upptäckt att Johanna (håll i dig nu) både var hans morfars farfars farmor, hans farfars morfars farmor samt morfars mormors mormors mor.

Påträffas lite överallt i släktträdet

Faktum är att hon dyker upp på inte mindre än 14 olika ställen i släktträdet på grund av kusiners och tremänningars frekventa giftermål med varandra.

En del forskare skakar på huvudet åt inavelsröran och säger att Karl II:s genetiska sammansättning skulle ha varit betydligt mindre tilltrasslad om hans föräldrar bara hade varit bror och syster.

Hans syster Margarita Teresa av Spanien gifte sig för övrigt med sin morbror Leopold I (som hade en något kraftigare markerad haka än sin far Ferdinand III om man ska tro porträttmålarna) när hon var 15. Hon fick fyra barn och dog när hon var 21.

1666 målade konstnären Juan del Mazo porträttet "Infanta Margarita" i sorgklänning, där den habsburgska hakan är något nedtonad.

Det finns målningar på kung Karl II också där konstnären förmodligen upplevde att han fick balansera på slak lina för att inte göra sina försköningar alltför uppenbara.

Inavlade prinsen flådde en levande häst

Kung Karl II:s farfar kung Filip II gifte sig 1543 med kusinen Maria av Portugal. Äktenskapet blev kort och slutade tragiskt efter mindre än två år med att Maria dog i barnsäng när hon födde deras första barn Don Carlos.

Don Carlos hade en räcka fysiska skavanker, vänstra benet var kortare än det högra, musklerna var outvecklade och skuldrorna skeva.

Han visade redan tidigt tecken på en bisarr personlighet.

Det går blodisande berättelser om hur han flådde en levande häst, grillade levande harar och tvingade en skomakare att äta upp ett par skor som inte passade den unge prinsen perfekt.

Pappa kungen fick nog – spärrade in sonen

Don Carlos lyckades få påve Pius V att välsigna bröllopet mellan honom själv och sin faster Johanna, något som hans far dock lyckades avstyra.

Till slut blev hans beteende en alltför stor belastning för kungahuset så hans far, som länge insett att sonen var galen, spärrade in honom på Alcazarslottet i Madrid.

Fönstren var igensatta och prinsen hungerstrejkade. Efter ett halvår dog han. Prinsen vägde då 38 kilo. Han blev 23.

Habsburgshakan finns fortfarande kvar och kunde i nedtonat skick – innan dubbelhakorna tog över – beskådas bland annat på Spaniens nuvarande kung Juan Carlos I, som visserligen kommer från huset Bourbon men även härstammar från Habsburgarna.

FAKTA

Inavlade släkter lever farligt

Inavel är skadligt eftersom negativa genetiska egenskaper förstärks och gör avkomman mer mottaglig för sjukdomar och mer benägen att utveckla missbildningar.

Inavel minskar den genetiska variationen; ju fler som har samma anlag (alltså ju likare varandra vi är) desto fler kommer att falla offer för de allvarliga farsoter som återkommande drabbar mänskligheten.

Man kan med hjälp av en inavelskoefficient beräkna graden av inavel. Skalan går mellan 0 och 1. Ju högre siffra desto allvarligare.

Gonzalo Alvarez och hans kollegor vid universitetet i spanska Santiago de Compostela gjorde ett hästjobb när de gick igenom 16 generationer Habsburgare. 3000 personer kartlades.

Alla fick ett så kallat F-värde. Är dina föräldrar kusiner blir ditt F-värde 0,0625. Är de syskon blir F-värdet 0,25. Men härstammar dina föräldrar i sin tur från en inavlad släkt skenar siffrorna iväg. Karl II hade till exempel F-värdet 0,254, tio gånger högre än sin farfars farfars farfar. Don Carlos som varken var något psykiskt eller fysiskt praktexemplar hade ett F-värde på 0,211.

FAKTA

Den ”spanska läspningen” har inget med den inavlade kungen att göra

Kung Karl II hade stora talsvårigheter. Vissa tror att hans läspning approprierades av spanjorerna ungefär som när våra dagars Lidingö-iiin togs hem till Ostkusten sedan överklassungdomarna snappat upp det speciella ljudet under sina sommarlov på Västkusten.

Faktum är att den spanska läspningen inte förekommer i det spansktalande Sydamerika och inte ens i hela Spanien.

Det har sagts att läspningen härrör från en populär och älskad kung som folk ville härma. Inga historiska belägg finns dock. Kungen ifråga kan vara Peter I av Kastilien som hade två, motstridiga tillnamn, nämligen ”den grymme” och ”den rättvise” beroende på vilka som beskrev honom. Ungefär som med dansken Kristian Tyrann – som danskarna, enligt en del svenska historiker, påstås kalla Christan den gode. Vilket de dock aldrig gjort.

Att läspningen skulle ha med Karl II och hans talfel är inte bestyrkt i några källor.

Den ”kungliga sjukdomen” ärvdes från drottning Victoria –krävde många offer

Blödarsjuka beror inte tecken på inavel. Men spridningen kan ge en fingervisning om den. Sjukdomen innebär att blodet har förlorat sin förmåga att koagulera vilket gör att även mindre blödningar kan bli livsfarliga. Bara män drabbas, men sjukdomen, som är ärftlig, förs vidare genom mödernet.

Drottning Victoria (1837–1901) bar på anlaget och två av hennes fem döttrar, prinsessorna Beatrice och Alice, förde sjukdomen vidare till andra europeiska kungahus. De kungliga familjerna i Spanien, Tyskland och Ryssland drabbades hårt.

Prins Leopold.
Prins Leopold.

Snubblade – dog

Prins Leopold, hertig av Albany (1853–1884) hade blödarsjuka, han dog hemma i residenset Villa Nevada i Cannes på franska Rivieran sedan han snubblat och fallit i en trappa. Han slog i knät och huvudet och dog efter några timmar i en massiv hjärnblödning.

Leopolds dotter prinsessan Alice, grevinna av Athlone blev bärare av sjukdomen
Leopolds son Charles Edward (1884–1954), den blivande Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha blev för övrigt en av Tysklands ledande nazister och morfar till vår egen Carl XVI Gustaf.

Prins Waldemar av Preussen.
Prins Waldemar av Preussen.

Fick inget blod – dog

Prins Waldemar av Preussen (1889–1945) flydde tillsammans med sin familj undan den sovjetiska anstormningen under andra världskrigets slutskede. Han var i stort behov av blodtransfusioner. Han fick sin sista på sjukhuset i Tutzing, dagen innan amerikanska styrkor intog stället den 1 maj 1945.

Amerikanerna bestämde att alla medicinska resurser skulle omdirigeras till koncentrationslägeroffren för i närheten. Prinsens läkare kunde inte behandla honom. Han dog den 2 maj. Mindre än en vecka innan krigsslutet.

Ramlade av en stol – dog

Waldemars lillebror, prins Henrik av Preussen (1900 –1904) ramlade av en stol och slog i huvudet. Det var inget allvarligt fall. Doktorn sa att pojken hade överlevt om det inte vore för hans blödarsjuka.

Föll ut genom fönster – dog

Prins Friedrich av Hessen (1870–1873) diagnosticerades med blödarsjuka bara några månader innan han dog. Då skadade han sitt ena öra och blödde i tre dygn. Han kallades Frittie och dog när han föll ut från ett fönster. Trots att fallet var sex meter var skadorna inte direkt livshotande. Men den kraftiga blödningen i hjärnan gick inte att stoppa.

Greps av kommunisterna – dog

Aleksej Nikolajevitj Romanov, född 12 augusti 1904 i Peterhof, mördades tillsammans med resten av tsarfamiljen av kommunisterna den 17 juli 1918 i Jekaterinburg.

Han var den siste storfursten och arvprinsen av Ryssland. Han led av blödarsjuka vilket den märklige helbrägdagöraren Grigorij Rasputin påstod att han kunde bota. Rasputin fick ett stort inflytande i tsarfamiljen och blev kejsarinnans förtrogne. Men bota blödarsjuka kunde han inte.

Opererade höften – dog

Lord Leopold Mountbatten (1889–1922) var barnbarn till drottning Victoria. Han var tidigare känd som prins Leopold av Battenberg. Men när brittiska kungahuset avsade sig sina tyska titlar 1917 på grund av första världskriget gjorde Leopold samma sak och blev Mountbatten i stället. 1922 skulle han operera höften. Och förblödde.

Lord Leopolds lillebror Maurice von Battenberg (1981–1914) hade också blödarsjuka. Han gick ut som frivillig och blev löjtnant i King's Royal Rifle Corps och skadades dödligt av granatsplitter under slaget vid Ypern.

Prince Rupert of Teck (1907–1928) var barnbarnsbarn till drottning Victoria. Han omkom efter en bilolycka i Frankrike, som han antagligen överlevt om det inte vore för blödningarna som inte gick att stoppa.

Körde på telefonkiosk – dog

Alfonso, prins av Asturien (1907–1938) dog vid 31 års ålder efter en bilolycka där han körde in i en telefonkiosk.. Hans skador var inte allvarliga. Men hans blödarsjuka ledde till dödliga inre blödningar.