Los Angeles utan GPS
Det är 40 grader varmt I skuggan, som Danny, en kille jag träffade i Long Beach i går sa: ‘It’s global warming, dude, it never used to be like this.’ I tre månader har jag gått och undrat vart vår sommar tog vägen, nu har jag äntligen hittat den, i California. Stället som gav oss skateboarding, gängkrig, jogging, Rodney King, silikonbröst och smoothies, står nu som obestridd ledare i planetens senaste trend växthuseffekten. Konstigt, när avenyerna har sex filer och motorvägen har åtta och när genomsnittsmänniskan har en bil, men många har två, vissa har till och med sju.
Los Angeles är något i hästväg, staden är verkligen en blandning av Gran Canaria, 90210, Boyz In The Hood, OJ Simpson-rättegången och TV-shop. Hade Carl von Linné varit intresserad av att hitta nya och exotiska snabbmatsrestauranger i stället för växtsorter hade han definitivt varit verksam i LA. Trots detta är inte den amerikanska övervikten lika påtaglig här, som i till exempel Missouri eller Kansas. I LA är ’looks everything’.
Staden är ofantligt stor, det kändes som vi flög över den i en timme innan vi landade. Här varvas Bentleys med uteliggare och palmer med asfalt. Jag tror att vilken utomjording som helst väljer LA som första stopp på sin Tellussemester och det verkar som att rätt många av dom har stannat här också. Staden är mer än byggd på drömmar, den här staden bygger drömmar. Det är här livet imiterar konsten, inte tvärtom. Det är här personen som aldrig fick det stora genombrottet och den som fortfarande väntar på det, blickar upp mot Hollywoods backar och ser dom ofantliga villorna där fåtalet som lyckades, huserar.
Och jag kan bara säga att jag diggar det! Kontraster är allt, vare sej det gäller kreativt skapande eller intressant uteliv, man måste faktiskt ta det goda med det onda, för det ena kan inte överleva utan det andra. Inte på något annat ställe jag besökt, är detta mer upp-enbart. Som min gode vän Mårten sa till mej nyss över en middag: ‘Det känns som om den här staden står för allt som är fel med världen.’
LA kanske är som bandet på Titanic som lirar för fullt, tills skutan sjunker. Jag vet faktiskt inte, min hjärna har inte hunnit processa ens en promille av alla gigabyten intryck som den här staden hittills har gett mej. Men å andra sidan känns det som att 18 miljoner andra människor i den här staden är lika förvirrade.
Det enda jag vet är att nästa vecka återkommer jag med fler observationer från normalitetens periferi, till dess mina vänner: HANG LOOSE!