Ett enat folk
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-03-01
Här hjälper tunisierna de grannar som lyckats fly Gaddafis våld
RAS ADJIR vid LIBYENS GRÄNS. För några veckor sedan gick Mahmoud Limam på Tunis gator och krävde president Ben Alis avgång.
Nu kör han upp mat till flyktingarna som kommer från Libyen.
– Som folkupprorens pionjärer känner vi ett ansvar för att alla diktatorer i arabvärlden ska störtas.
Så många tunisier vill hjälpa att det stundtals blir kaos på vägen med alla konvojer av privatbilar fullastade med hjälp på den tvåfiliga landsvägen upp till den libyska gränsen.
Demonstrationer mot Gaddafi sker dagligen.
Mahmoud kör in den vita skåpbilen i lagerbyggnaden vid gränsstationen. Bilen är smyckad med rödvita tunisiska flaggor. Till och med på radiomasten sitter en.
Han lastar ut bröd, saft och en bunt tunna madrasser. Saker som lokalbefolkningen i Tunis samlat ihop.
Över hela Tunisien donerar människor pengar och mat för att hjälpa Libyen och de tiotusentals människor som flyr Gaddafis våld.
– Vi är ett folk, säger Mahmoud på bruten engelska. Vi är alla araber. Vi är samma nation från Tunisien till Oman. De är våra bröder. Därför är vi skyldiga att hjälpa till.
”Dödar mina bröder”
Den 35-årige revisorn är mycket stolt över att det var i Tunisien som det arabiska demokratiupproret startade för över två månader sedan. Han vill att vågen ska dra vidare över arabvärlden.
– Vi bad till Allah att Mubarak skulle störtas. Nu ber vi till Allah att Gaddafi ska försvinna.
Han för ihop handflatorna och lyfter blicken mot himlen.
Att den libyske diktatorn låter mörda sin egen befolkning upprör Mahmoud extra mycket.
– Han dödar mina bröder. Vi pratar samma språk. Vi har samma religion och samma traditioner. Jag känner mig ansvarig för vad som händer i Libyen.
Inte ätit på två dagar
Situationen vid gränsen är kaotisk med närmare tusen flyktingar i timmen. Den skulle vara ännu svårare om det inte vore för alla frivilliga tunisier som kör hit mat, filtar och andra förnödenheter.
Precis efter gränsgrinden står några män från scoutkåren i Tunis och brer smörgåsar åt flyktingarna som bildar en lång kö för att få något i magen. Rait är
iförd plasthandskar och blandar ihop en stark chiliröra med tonfisk. Smeten stryker han snabbt på uppskurna baguetter. Vid bordet intill får flyktingarna färska dadlar. Mackorna tas girigt emot av de köande unga männen. Många har inte ätit på en dag eller två.
Tacksam för hjälpen
Golvläggaren Abdullah Ali Muhammed kom till gränsen sent på kvällen. Han hann inte över innan libyerna stängde den klockan 22. Han och tusentals andra flyktingar fick tillbringa den iskalla natten utomhus utan skydd, mat eller vatten.
Tonfiskmackan är det första han äter på över ett dygn.
– Vi blev stoppade massor av gånger vid militärposteringar, säger han. Militären tog våra mobiltelefoner. En gång stoppades bussen under vapenhot av civila libyer som tog våra pengar.
Han är glad att han kom levande ut ur Libyen och är väldigt tacksam för hjälpen han får av tunisierna.
Mahmoud Limam är beredd att göra mycket mer. Han tycker det är fruktansvärt att se hur befolkningen lider.
– Så fort gränsen öppnar åker vi in med hjälp direkt till libyerna.
De som startade upproret vill också avsluta det.