Sorg, vemod och barndomshem som rivs

Kerstin Nilsson

Hon är gruvarbetardotter och same – men fick aldrig lära sig samiska.
Ann-Helén Laestadius tillhör den förlorade samiska generationen, som skulle bli ”svensk”.
Nu rivs hennes barndomshem i Kiruna – och om rötterna som rycks upp igen handlar hennes Sommar.

helskärm

Det är något magiskt med Kiruna, gruvan och norrskenet. Och det är något magiskt med dem som kommer därifrån. Det känns ofta som de vet något vi inte vet, som de sett något vi inte ser – eller har förmågan att se. Kanske är det bara inbillning. Men det är något magiskt med författaren Ann-Helén Laestadius röst. Så skör och mjuk, och samtidigt så stark – och arg.

Fick aldrig lära sig gruvarbetarens språk

För visst är hon arg, det hörs. Som barn berövades hon sitt ursprung. Hennes mamma som var same, tvingades som ung själv gå i nomadskolan – där samiskan var förbjuden. Att vara same var något fult, något fel.
Så Ann-Helén Laestadius fick aldrig lära sig samiska, inte heller sin pappa gruvarbetarens språk, tornedalsfinskan, eller som det heter i dag, meänkielin. På 1970-talet, när Augustprisvinnaren Ann-Helén Laestadius gick i skolan, var tvåspråkighet lika med halvspråkighet, så hennes språk blev svenskan - något alternativ gavs inte. I dag tillhör både samiskan och meänkielin de fem nationella minoritetsspråken i Sverige. Och den unga generationen samer bär med stolthet sina koltar, sina sjalar och smycken.

Rösten krackelerar av känslor

I dag gör Ann-Helén Laestadius också det – hon har på egen hand återerövrat sitt ursprung. Hon har skildrat det i sina ungdomsböcker – och hon skildrar det, med en röst som ibland krackelerar av känslor, i sitt Sommar. Hon är stolt över sina rötter, sina rötter som same och gruvarbetardotter från Kiruna. Med sorg och vemod berättar hon om hur hennes barndomshem och kvarteret där hon växte upp nu rivs, när hela Kiruna ska flyttas.

Men hennes son får lära sig samiska i skolan i dag.
Och tryggheten i Soppero – den finns kvar, vad som än händer.