Min syn på omgivningen har blivit mörkare
Tv-kväll: Värdens fetaste pojke. Den ryske sjuåringen väger hundra kilo men hans mamma vägrar hjälpa honom för att hon tror att hennes son är ”född till krigare” i spåren av något lokalt helgon.
Den amerikanske läkaren som var tilltänkt räddare för den stackars pojken börjar bli misstänksam. Misstanken gäller att mamman troligtvis givit sin son anabola steroider när han var 3–4 år. Mamman vill inte samarbeta, läkaren tvingas lämna pojken, som just börjat träna sumobrottning.
Nästa kanal: Ett par har inte städat hemma på två år, total dekadens, klinisk depression och odlingar med avföringsbakterier. Stank. Krälande pälsängrar i madrasserna. Mjölbaggar i skafferiet.
Paret får bannor, får skämmas och bilden på skadedjuren visas sju gånger.
Ny kanal: En tjej ska dejta fem killar, så fort någon av dem visar minsta tecken på att inte duga, till exempel har för små muskler eller vara för kort, skriker hon bara ”Nästa!” och han försvinner. Fram kommer en ny brunbränd hunk. Hon har låtsasbröst, låtsashår och låtsasnaglar.
Nästa program: En tjej är utfryst på sin skola, på en vecka ska hon med hjälp av en överenergisk coach förändras så till den milda grad att hon förhoppningsvis smälter in. Hennes dröm är att få vara med i skolans hejarklack. Klädstil, personlighet och skratt, allt ska rättas till. Jag kvider och vrider mig i soffan.
Och nu har jag inte ens nämnt program i vilka anorektiska tonåringar tävlar i ”skönhet” eller de sjukt skeva shower i vilka människors kroppar och ansikten totalt görs om på kirurgisk väg, allt i jakt på ”lycka”. Och ännu värre: Ovanpå detta berg av tomma snabba fleromättade kalorier dryper ett lager av slibbig, sliskig reklam.
Har ni sett den om killen som ska göra slut med sin tjej, han dricker en viss cola och behöver inte längre prata känslor, utan får i stället gå hem och ha sex. Med typ sju andra brudar.
Vad är det vi fyller oss själva med? Vad serverar vi våra hjärnor och sinnen? Har vi inga krav längre? Vi tror att vi ”bara slötittar”, att vi inte tar in, men jag går inte på det. Jag känner själv hur jag förändras. Sen jag fick dom där jävla hålen i väggen har min syn på min omgivning, på mänskligheten blivit mörkare. Jag har bara ett liv, min tid är viktigare än såhär, jag stänger av.