En fältstudie i malmöitiska

helskärm

Lyn. Klyddig. Kagig.
Att lyssna till Nisse Hellbergs sommarprat är en fältstudie (snudd på
arkeologisk) i malmöitiska uttryck: "Lyn" betyder som alla vet
"rolig", "klyddig" innebär krånglig och "kagig" är man förstås när man
är riktigt kaxig.

Och man skulle kunna tänka sig att Wilmer X frontfigur efter 37 år på
scenen skulle ha outsinlig brunn av roliga rockanekdoter att ösa ur.
Men så blir det, med något undantag, inte.
I stället sätter han sig i biktstolen och ägnar mycket tid åt
barndomens oförätter - mest de han själv gjort sig skyldig till.
Hur han spikade in någons lillebror i ett skåp, sköt en märla i
huvudet på en annan och hur han trakasserade en klasskamrat med
ständiga hån om hans vikt.

"Alla har vi saker här i livet som vi är mindre stolta över, saker vi
skulle vilja ha ogjorda", säger Nisse Hellberg som en befriande
kontrast till alla de som nu förtiden framhäver tesen att "jag ångrar
ingenting."
"Jag hade en talang för verbala trakasserier", berättar Nisse Hellberg.
Han inventerar noggrant barndomens skrymslen men ute på den andra
sidan så får man nog konstatera att skulden han har att bära inte är
tyngre än hos de flesta andra.

Sommarpratet når i stället sin djupaste punkt när han berättar om de
parallella världar han byggde upp som barn, och hur viktiga de här
fantasivärldarna för det ensamma sladdbarnet varit för hans
kreativitet genom livet.
Nisse Hellberg framstår i sitt Sommarprogram som sympatisk och ödmjuk.
(Åtminstone i jämförelse med "Gamen" - ett thinner-osande "asshole"
som terroriserade Nisse Hellbergs barndomskvarter och slog lärare
sönder och samman.)

Men visst hade det varit intressant att höra mer om Wilmer X framväxt,
om bakslag och framgångar, om livskriser, kärlek, sorg och djupare
insikter.
Så för att sammanfatta programmet:
Klyddigt? Nej, inte särskilt.
Lynt? En aning, på ett lågmält sätt.
Kagigt? Inte det minsta.