”Jag vet var jag inte har varit – Turkmenistan och Guyana”

Olof Brundin möter Staffan Heimerson som fyller 80 år

Världsreportern Staffan Heimerson fyller 80 år.

Han skriver kolumner, artiklar, matreportage och en och annan krigsskildring i Aftonbladet och i andra svenska tidningar.

Han lär göra det i åtminstone 20 år till.

En av hans lärljungar, Olof Brundin, 54, fick av Aftonbladet uppdraget att intervjua sin mentor inför jubiléet.

Grattis på 80-årsdagen Staffan!

– Tack.

Åttio, alltså. 80 år!

– Det är obehagligt. Kanske är det som Amelia Adamo sagt, att sixty is the new sexy. Men åttio är samma gamla sketna åttio. Oemotsägligt är det början på nerförsbacken. Jag hade tänkt att fly min 80-årsdag.

Fly? Du har väl aldrig flytt från något?

– Jag hade bokat plats på en fiskesmäck till världens mest avlägsna plats. Hundratals mil från varje annan boning. Tristan de Cunha i Sydatlanten. Båten har sex hytter och tar tolv passagerare. Den går två gånger om året.

Spännande!

– Men nu fick jag just veta att jag  inte är en av de tolv. Engelska drottningens administratörs dotter har gått ut skolan och ska hem till ön. Hon fick företräde. Jag står på väntelista för avresa den 16 maj nästa år.

Så till saken, Staffan  När har du verkligen skämts som journalist? Du behöver bara nämna de 10 värsta tillfällena.

– Jag skämdes, när jag 1977 efter Geijeraffären - jag var redaktionschef på Aftonbladet - av Jan Guillou beställde en granskning av hur det kunnat gå så snett för Dagens Nyheter, som avslöjat skandalen, och hur det kunnat gå så bra för Olof Palme som ljugit sin minister fri. Jan Guillou skrev, som han oftast gör, en skickligt researchad och välformulerad berättelse som var kanonläsning!  Sånt som ska stå i tidningen.

Men varför skäms du för detta?

– Vi var fem personer i redaktionsledningen, Det blev omröstning. Fyra av journalisterna sa: ”Den här artikeln ska inte publiceras i tidningen”. Jag tror att det var då jag beskrev dem som ”människor med ryggrad av geléhallon”.

Du uppfattas av vissa som självupptagen och excentrisk.

– Excentrisk? Moi? För att jag tar på mig slips när jag är bortbjuden på middag? Och självupptagen? Jag tror att det är Oscar Wilde som sa: "Egenkärlek är begynnelsen på en livslång romans.”

Så?

– Jag erkänner mig skyldig.

Vems journalistik har inspirerat dig mer än andras under dina 65 år i yrket?

– Jag är mest inspirerad av Fleet Street-journalistik och Ben Hecht-romantik. De svenska journalister som inspirerat mig och som jag försökt härma är Expressens folklivsreporter på 50-talet, Gösta Ollén, och naturligtvis Jolo. Ulf Nilson betydde mycket som förebild, när han skrev i ur-Folket i bild.

Det är darrigt med kvinnonamn i den här intervjun så här långt. Gubbstrutt!

– Gunda Magnusson var den enda på Sveriges radio som genom egensinnighet, bildning och fantasi imponerade på mig under min tid där.

Men några fler kvinnliga journalistiska förebilder har du väl?

– Det är ingen jämställdhetsfråga. Jag har jobbat på fältet - bland annat i Egypten - med Bang som kollega och konkurrent. Snacka om legend! Men hon hade kvinnliga journalisters förmåga att lätt bli ett känslosvall.

Vilka är i dag Sveriges tre bästa journalister?

– Andreas Cervenka, Johan Hakelius och Janne Josefsson.

Och vad är det som är så märkvärdigt med dessa tre?

– Cervenka har scoopat som få. Skriver bra. Hakelius har tankar och humor. Skriver bäst. Josefsson är gammaldags ihärdig, en terrier som biter sig fast i byxbenen.

Du lever glassarliv i Sydfrankrike sedan en massa år. Swimingpool och 300 kvm-villa, egen boulebana, trädgårdsmästare och städerskor. Vem betalar kalaset? Pensionen från Aftonbladet?

– Jag lever som flitiga och sparsamma 79-åringar ska leva. Jag lever gott. Det var Peter Mayle som sa: ”Här i Provence har jag tid och plats.” Vi har fem barn och åtta barnbarn. Min reportagebil är av 99 års modell och har gått 30.000 mil. Vi är flera som bor i huset och har flera pensioner. Jag var i tolv år dessutom välbetalt anställd på Sveriges radio. Det bli mycket pension på sådant.

Lite allvar för ett ögonblick, vilken är journalistikens största utmaning de närmaste tio åren?

– Att överleva. Att inte låta oss inspireras av de så kallade sociala mediernas vulgariitet, brutalitet och taskiga smak. Att vidmakthålla reportaget, berättelsen, det vårdade språket. Att överbrygga klyftan mellan överbetalda redaktörer och underbetalda reportrar.

Här låter du litet bakåtsträvande. Låt oss vända på steken. Vad som var bättre förr är bättre nu?

– Google, Wikipedia, MacIntosh - allt som gör den praktiska delen av jobbet lättare.    

Vilken av våra svenska mediekoncerner tror du kommer att leva längst?

– Det kommer att gå bra för flera. Om tio år har vi ett par kvalitetstidskrifter, en ekonomitidning, en morgontidning i Stockholm, två kvällstidningar som slagit sig ihop till en (och inte kommer ut på kvällen). GP och Sydsvenskan har gått åt helvete. Lokaltidningarna har blivit mycket mera lokala. Det var de lärt sig av Östermalms-Nytt. Det finns 24-timmars lokal nyhets-TV. Taffliga tanttidningar har tappat sin marknad. Jan Helin är förtöjd vid Akers Brygge vid Oslofjorden och är chef för hela Schibsted. DN:s Gunilla Herlitz har höjt sin lön till 83 miljarder.

Du är Sveriges mest beresta korrespondent. Hur många länder har du varit i?

– Jag vet var jag inte har varit. Turkmenistan och Guyana och kanske något land till.

Jo, men hur många länder blir det totalt?

– Jag höftar – 189 länder, kanske.

Vilken är världens bästa plats?

– Vårt hem, Villa Dallas i Provence. Vädret, vyerna, vinet, den franska hövligheten. Och sedan Venedig, Hongkong och Skagen.

Skagen? Hela stället stinker ju rutten fisk.

– Skagen har det klassiska Bröndum – vid sidan om Harrys Bar i Venedig och Tetou i Golfe Juan en av världen tre bästa krogar. Och har du hört talas om Skagenmålarna?

Vi som kan din historia, minns din simtur med Ugandas diktator Idi Amin. Vi minns skotten i Sarajevo där kulorna ven om dina springande fötter på väg in till det utkylda hotelrummet på Holiday Inn. Vi minns dina berättelser om skenavrättningar och kidnappningar. När var du som skrajast?

– Det var krig på den karibiska ön Grenada 1983. Jag var förste svenske journalist på plats. Men sen kom Expressen med Jan Lindström - frid över hans minne - och fotografen Hasse Persson. Jan Lindstöm skrev som en ängel, Hasse med sin charm tog sig fram till omöjliga platser. Jag fick spö två dagar i rad. Jag låg sömnlös av tanken att jag var slut som reporter. Men sen jävlar …

Du har en gång sagt till mig att du helst vill dö på ett journalistiskt uppdrag. Gäller det fortfarande?

– Ja. Jag är krogrecensent i den svenska sydfranska kolonins magasin. Det är när jag med en glas champagne i handen formulerar en elegant sågning av Alain Ducasses senaste kökstrick som hjärtat slutar slå. 

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?

– Att mina läsare ska säga: Vilken ödmjuk människa Staffan Heimerson verkar vara!

Olof Brundin