”Jag var inte hans första offer men hoppas jag blir det sista”
Mia torterades i sex timmar – räddades med polisgranater
Publicerad 2024-03-16
Mia visste inte att mannen hon precis börjat träffa var en dömd sexualsadist.
En kväll förvandlades han totalt – han spärrade in Mia i hennes lägenhet och utsatte henne för timmar av tortyr och övergrepp.
– Många saker har han tagit från mig, men han ska inte få ta min framtid, säger Mia.
Minnena från timmarna i fångenskap flyter ihop. Våldet var så grovt att Mia gled in och ut ur medvetslöshet. Ibland vet hon inte vad som faktiskt hände och vad som var en mardröm.
Men hon kommer tydligt ihåg när hon först förstår att polisen står utanför lägenhetsdörren, att räddningen kanske äntligen är nära.
– Skriker du så dödar jag dig, säger hennes förövare till henne samtidigt som han försöker hålla emot dörren så att polisen inte ska kunna komma in.
Hon tvivlar inte på att han menar allvar.
Mia är i det här läget helt slut. Hon blöder, hon är omtöcknad, hon har brutna ben – senare ska en rättsläkare dokumentera över hundra skador på hennes kropp.
Men hon känner tydligt att hon inte är redo att dö.
– Så jag börjar skrika, jag skriker som fan, säger hon.
Sekunderna senare slänger polisen in distraktionsgranater i lägenheten. En tryckvåg följt av höga ljud och blixtrande ljus – men sedan är Mia fri.
Det kommer dock dröja månader av sjukhusvård och terapi innan Mia når fram till där hon är i dag.
En stark, 25-årig kvinna som jobbar inom hemtjänsten och som i framtiden vill hjälpa andra som utsatts för våldtäkt och misshandel.
– Många saker har han tagit från mig, men han ska inte få ta min framtid.
Men detta är vad som hände den värsta dagen i Mias liv.
Låt oss istället börja med det som hände före.
Det är augusti i Stockholm, år 2022, och Mia är 24 år gammal. Hon är på en sportbar den här kvällen när hon träffar en 12 år äldre man.
Han är klädd i arbetskläder, han kommer direkt från jobbet i byggbranschen säger han.
– Han verkade jättesnäll. Han hade varit i mitt hemland Thailand, så han kunde prata lite av mitt modersmål vilket var väldigt roligt. Vi bytte Snapchat med varandra och fortsatte skriva med varandra efter den kvällen.
I polisens förundersökning finns flera av meddelandena mellan Mia och mannen som de hann skriva under den korta tid som de kände varandra dokumenterade. Tonen är trevlig, han skriver om saker han tycker om med Mia och de önskar varandra godnatt på kvällarna.
De ses igen, hon träffar hans vänner och han hennes.
Han är en riktig gentleman enligt Mia.
– Han kunde verkligen prata, han sa så många fina komplimanger. Som att han aldrig träffat någon som mig, säger Mia.
Mannen har presenterat sig med ett namn för Mia.
Vad hon inte vet är att han förut haft ett helt annat namn och tillbringat mycket av sitt vuxna liv i fängelse. Fem gånger har han dömts för olika vålds- och sexualbrott mot bland annat flickvänner eller kvinnor han träffat på dejtingsajter.
När han träffar Mia har det gått ett år sedan han släppts ur fängelset där han avtjänat sitt senaste straff – han är fortfarande under villkorlig frigivning efter att ha våldtagit och misshandlat sin gravida flickvän.
– Jag hade ingen aning om detta. Det var först den kvällen han blev helt galen som han, under tiden han slog mig, började säga att han gjort det här förut. Jag fick känslan av att han verkligen hatar kvinnor, säger Mia.
Kvällen den 19 augusti 2022 har Mia och mannen bara känt varandra i en dryg vecka. De är ute med Mias vänner och ska vidare till en ny krog.
Men mannen blir då trött, säger han. Han frågar om han får sova hos Mia.
– Jag kände, ja varför inte. Han får lägga sig hos mig och så fortsätter jag ut med mina vänner.
Hon släpper in honom i sin lägenhet, 28 kvadratmeter i södra Stockholm, och säger att han ska känna sig som hemma.
– Plötsligt tar han tag runt min hals och säger åt mig att ta av mig kläderna. Han börjar slå mig i ansiktet med mobiltelefonen. Jag förstår ingenting. Det är som att han på en sekund blir en helt annan person, säger Mia.
Hon väger 45 kilo, är liten och späd. Han är betydligt större och starkare. Mia har inte mycket att sätta emot.
Det som sedan följer är enligt Mia, och de två domar som fallit i tings- och hovrätt, mer än sex timmar av terror. Alla detaljer behöver inte redovisas, de är för hemska, men Mia blir våldtagen och misshandlad.
Mannen häller chilisås i hennes ögon, han stampar på hennes händer vilket orsakar frakturer och bryter hennes revben. När hon svimmar väcker han henne med iskallt vatten eller genom att bränna henne med cigaretter. Han förnedrar henne på flera sätt, om och om igen.
– Jag trodde att jag skulle dö. Jag skrek på hjälp och försökte banka i väggarna men ingen granne reagerade. Det gör mig lite ledsen. Jag hade bott där ett tag, jag hade aldrig fester och jag gick till jobbet samma tid varje morgon. Att ingen funderade på varför det plötsligt lät så från min lägenhet?
– Jag tror att många svenskar är för rädda för att gripa in, att de tror att det är respektlöst. Men det är det inte, tvärtom, säger Mia.
Till slut, tidigt på morgonen, lyckas Mia ta sig fram till sitt köksfönster. Hon klättrar ut, naken och blåslagen, på taket utanför, och ropar på hjälp. En kille på väg hem ser henne och han ser en man dra in henne igen.
Några minuter senare är polisen där.
När de kommer in i lägenheten flyr Mias förövare genom ett fönster men grips snabbt. Samtidigt som Mia läggs in i en ambulans skriker han till henne:
– Jag älskar dig. Jag kommer ut om ett år igen och då ska vi ses igen.
Mia brygger lite kaffe i sin enrummare någonstans i Stockholm.
När hon skrevs ut från sjukhuset ville hon aldrig igen återvända till lägenheten där hon våldtogs och misshandlades. Vänner och familj till henne städade ur den. Det mesta slängde de – Mia har fått PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och vill inte ha något kvar i sitt liv som påminner om natten den 19 augusti.
– Det som hände påverkar mig fortfarande mycket. Jag kan inte vara ensam med en man, inte ens killkompisar. Jag vågar inte åka taxi ensam eftersom det mest är män som är taxichaufförer och jag klarar inte av att vara på en plats där jag plötsligt kan bli instängd och misshandlad, säger Mia.
Viss mat och dryck kan hon heller inte få i sig längre, då konsistens eller utseende påminner henne om den kvällen.
Men i dag jobbar hon igen, något som hon säger håller henne flytande.
– Jag älskar mitt jobb inom hemtjänsten. De jag möter där får mig att tro på att människan är bra. Och mina kollegor och chefer har varit ett enormt stöd för mig under allt det här. På sjukhuset sa personalen där att; oj du har besök varje dag! Och så har det varit, jag hade inte tagit mig igenom det här utan mina vänner, min familj och mina kollegor.
Mia kom till Sverige för sex år sedan. Hon jobbar stenhårt på sin svenska, hon ville inte ens ha tolk under polisförhören, och hon planerar att plugga upp sina gymnasiebetyg för att kanske i framtiden kunna bli någon som hjälper andra i hennes situation.
För Mia visste inte innan det här hände hur mycket hjälp man som utsatt kan få från samhället. Hon är chockad över allt stöd hon fått – från polisens ingripande till sjukvårdspersonalens omtänksamhet och hjälpen med allt det rättsliga.
– I dag vet jag ju att det finns kvinnojourer och skyddat boende, men som invandrare hade jag inte koll på det innan. Och jag tror det är många med mig som kommer från andra kulturer som inte vet det. Det måste ut mer sådan information så att fler vågar anmäla och att fler vågar prata om vad de varit med om, säger Mia.
Hon ställer sig frågande till hur en man som begått samma brott om och om igen kunde vara på fri fot, redo att ge sig på en ny kvinna.
– Det borde vara hårdare straff för återfallsförbrytare. Hur många kvinnor ska han kunna utsätta? Jag var inte hans första offer men jag hoppas verkligen jag blir det sista, säger Mia.
Mias förövare tog hennes trygghet ifrån henne den natten. Men idag är hon mer arg än rädd säger hon. Och fast besluten att inte låta honom förstöra hennes framtid.
– Jag hoppas att jag ska våga bli kär någon gång i framtiden, att jag ska våga lita så mycket på någon igen. Och jag hoppas att det som hände mig på något vis kan hjälpa någon annan. För livet är inte slut och hur det ska fortsätta vill jag bestämma själv.
Fotnot 1: Mias förövare nekade konsekvent till brott, han säger att Mia anmälde honom för att få skadestånd. Tings- och hovrätt anser det dock uteslutet, bland annat med tanke på Mias stora skadebild. Mannen dömdes till åtta års fängelse.
Fotnot 2: Mia heter egentligen någonting annat.