Ett land i sorg och chock

Wolfgang Hansson

ANKARA. Kvinnans ögon är rödgråtna och hon har svårt att hålla balansen.
I går förlorade hon sin dotter i det värsta terrordådet i Turkiets historia. I dag deltar hon i minnesstunden för att mördarna inte ska vinna.
– Jag vill visa att vi inte låter oss skrämmas hur många av oss de än dödar.

Hon kvider fram orden men stor ansträngning stöttad på båda sidor av andra kvinnor. Hennes sorgsna ansikte är inramat av sjalen som sitter tätt runt huvudet.

Dottern Aziza Onat blev bara 22 år gammal. Hennes liv släckt av en bomb designad för att skapa maximal död och förintelse bland oskyldiga civila som vill slåss för ett bättre Turkiet.

– Vi kommer att kämpa för våra rättigheter till sista blodsdroppen, säger hennes mamma matt.

Knappt några spår efter bomberna

Kort före minnesstunden går en grupp demonstranter till attentatsplatsen för att lägga ner blommor. Men hindras av polisen. Någon har lyckats slänga några röda nejlikor på asfalten. Ett bevis på respekt för de dödade och skadade.

Annars finns inga spår kvar efter gårdagens bomber framför ingången till Ankaras järnvägsstation. Allt är nästan kliniskt rent bortsett från de tomma hålen där tryckvågen krossade glasrutor. Det är som om attentatet aldrig ägt rum.

Regimen försökte ge samma intryck i sociala medier och TV. Twitter låg tidvis nere. Hastigheten på facebook sänktes kraftigt och tv förbjöds att visa bilder på döda och blodiga offer. För att inte skapa panik, enligt regeringen.

De enda som rör sig framför järnvägsstationen är polisens tekniker i sina heltäckande vita plastdräkter.

Högtalarrösten inifrån järnvägsstationen som mässar förmedlar ett kusligt intryck runt den stängda stationen.

Turkiet är ett land i sorg och chock. Överallt vajar den turkiska flaggan på halv stång.

Tror inte polisen

Men de flesta av de sörjande tror inte på polisens beskrivning att det handlade om självmordsbombare och att det troligen är Islamiska Staten eller terrorstämplade kurdiska gruppen PKK som ligger bakom.

Istället för att hjälpa de skadade och underlätta för ambulansen sköt polisen in tårgas i folkmassan direkt efter attentatet, berättar ögonvittnen. Många ser president Erdogan som medskyldig även om de flesta tror att det är nationalistiska krafter som ligger bakom. Krafter som vill blåsa under de pågående striderna mellan Erdogan och PKK och förhindra att det kurdvänliga HDP åter ska komma in i parlamentet efter nyvalet den 1 november.

Att ingen tagit på sig dådet är en del av terrorn. Ingen ska veta vem den mystiska kraften är som dödar så hänsynslöst.

Stämningen mellan aktivisterna och polisen är öppet fientlig. De marscherande ropar slagord som "Erdogan, tjuv och mördare".

Även på Sihhiye-torget där minnesstunden hålls är polisens närvaro mycket påträngande. De har i praktiken spärrat in demonstranterna från två sidor. De stora bilarna med vattenkanoner står redo. Jag ser poliser som bär på tårgasgevär. Övriga har på sig skyddshjälmar och kravallsköldar redo.

”Vi och dom”

Det är svårt att förstå vad som motiverar denna kraftiga och inte särskilt fredliga polisnärvaro. Det är väldigt tydligt ett "vi och dom" som gäller.

I går var 15 000 människor redo att demonstrera för fred. Demonstrationen ställdes in efter attentatet och hålls i dag istället. Men med bara några tusen deltagare. Fredsmarschen har istället förvandlats till en minnesceremoni för offren.

Flera talare anbefaller en tyst minut för de döda. När den är slut åker knutna nävar upp i luften. Några gör istället segertecknet med två fingrar. Åter skallar talkören "Erdogan - tjuv och mördare".

En av talarna är Sellahattin Demirtas ledaren för HDP som hade sådana framgångar i sommarens val. Han ber de anhöriga om ursäkt för att partiet inte lyckades skydda offren.

– De kom hit glada i bussar från många städer. Nu tvingas många åka härifrån i likkistor.

”Emot allt våld”

Demirtas står ovanpå taket på en blå varubil. Han uppmanar sina anhängare att fortsätta kräva sina rättigheter med fredliga medel.

– Vi är emot allt användande av våld.

När han ska lämna mötet går han runt och trycker tårögd anhörigas händer.

Vi åker till Numune-sjukhuset. Ett av många sjukhus i Ankara som i går tog emot döda och lemlästade människor. Nu är här fullt av anhöriga som med en blandning av uppgivenhet och otålighet väntar på nyheter om sina nära och kära.

Två unga kvinnor som inte var närvarande vid demonstrationen är här för att de i går förlorade en kompis. Två andra vänner ligger svårt skadade på intensiven.

– Nyss fick vi veta att en av dem precis öppnat ögonen och vaknat ur medvetslösheten, berättar Cimen. Annars får vi inte så mycket information.

I ett annat hörn av utegården har några anhöriga precis fått ett dödsbud. De är askgrå i ansiktet. Vänner kramar om dem och pussar på kinden. Ett lågmält farväl av en älskad som inte längre finns.

Listor på döda upprättas

Här finns också en tillfällig informationsdisk ute i det fria där listor upprättas på skadade, döda och försvunna. Vi får uppgifter om att det ligger många kroppar som inte gått att identifiera på sjukhusen och att dödstalen därför kommer att stiga till långt över hundra.

Aisha är på väg ut från sjukhuset i rullstol. Hon har ena armen gipsad och bandagerad. Benen i underarmen krossades av bomben.

– Jag stod rätt nära bomben men jag överlevde tack vare att alla människor framför mig fick på sig det mesta av splittret. Jag såg mängder av döda och svårt sargade kroppar. Jag kan inte fatta att jag klarade mig nästan oskadd.

När vi tar farväl av vår tolk varnar han för att vi säkert får anledning att snart återvända till Turkiet.

– Utvecklingen går åt fel håll. Det är många som tror att det kommer att hända fler hemska saker.